Aftonbladet – 15 mars 1861, sida 2

sta divisionen kom fram till svenska retranshementet och var färdig att storma detsamma, slogs derifrån chamad, hvarpå prinsen ögonblickligen lät stöta i trumpet och elden upphörde, Öfverstlöjtnant Friesendorff och kapten Fock sändes då till fienden att göra acord, men möttes under vägen åf en norsk savalleriofficer, som under hotande sqvaIröneringar med sabeln4 fordrade att de med den öfriga truppen skulle gifva sig ill -krigsfångar. Det är väl meningen, svarade Friesenlorff, men vi vilja hafva anständiga vilå Åh ja, derom är ingen tvifvel!4 återtog den norske officeren. Och härmed öfverlemnade öfverstlöjtnant Friesendorff — utan att dertill vara befullmäktigad — den svenska truppen som krigslångar till fiendens godtfinnande. — Klockan var då half 7. Det majestätiska dån, som under en timmas tid skakat och genljudit mot de hö bergväggarna kring strömmen, den tjocka af blixtrande eldgnistor genomkorsade rök, som i sina mörka skyar insvept skog, luft, vatten, land och krigare, rullade småningom hort och lemnade höstaftonens döende ljusstrimmor tillfälle att belysa den förändrade scenen. Slagfältet var visserligen, om man så får yltra sig, ett slagfälti miniatyr, men ett sådant, stort eller litet, måste dock alltid väcka högtidligt allvarliga känslor. Alltid finnas der minnen af brustna band, minnen för blödande. hjertan. 5 Det var endast 5 ihjälskjutna man på hvardera sidan — fabeln om danskarnes många döds, hvilka blifvit kastade i strömmen för att dölja förlusten, Etorde fålemnas åsido — men deremot hade blifvit sårade 59 svenskar