vilja halva en algjord föreställning derom, Så mycket är blott att taga på?, att såframt holsteinarne förkasta helstatsförslaget Coch då väl äfven förslaget om det provisoriska ordnandet) har den danska regeringen endast för roskull prostituerat och förnedrat sig så, som intet folks styrelse kan ostraffadt göra, och det är dåtydligt nog, att samma tyska: (preussiska) politik, som gifvit holsteinarne den behöriga vinken om att säga nej, äfven har kriget färdigt bakom Tyg gen af detta nej. Förklara holsteinarne sig åter benägna för den föreslagna nya helstatskonstitutionen. — och i sjellva verket hvarför skulle de ej vara det? — då har Danmark endast en framtid för sig af tyskt herravälde i sjelfea Köpenhamn; då är den stund kommen, då den tröstlösa teorien om nödvändigheten, för det helas bestånd, af underkufvandet utaf hvarje dansk öfvervigt, såsom farlig och orättvis mot det heliga tyska riket, skall upphöjas till en genomgripande praxis, och hr Hall skall då hafva lyckats gifva Danmarks historia en ny gera, den från hvilken den rena danskheten, den sanna fosterlandskärleken, den nationella sjelfständigheten skola blifva både de jure och de facto räknade som lutter provinsiella fördomar?, som en småsinnad, dum och barnslig exklusivitet. Hr Halls officiösa organer hafva i den sista tiden haft sig an läget att framhålla för verlden detta nya helstatsförslag som det aldra yttersta försöket; i fall detta misslyckas, ?då vill regeringen antaga Eiderpolitiken?, o. s. v. Tillåt mig säga det öppet, det är — väder och vind! Regeringen kan tvingas till Biderpolitiken, detta vore åtminstone en möjlighet, men ingen förnuftig man skulle längre låta sig inbilla, att icke ministåren Hall-Monrads innersta tanke yerkligen är för helstaten och just denna helstat med ett tyskt öfverhus. Många märken tyda på, att den till och med är bestämd på att med alla under hand hafvande medel drifva denna sin höga statsmanstanka igenom. Vi skola tilläfventyrs snart här upplefva en repetition af den doktrinära skolans yttersta ansträngningar på sin tid i Frankrike, och vi hafva då ej så tasligt långt till ordonanserna.? Det talades i går i väl underrättade kretsar om att vederbörande stå i begrepp med att ej blott för det eventuella kriget med Tyskland utnämna en general en chef med diktatorisk myndighet. Öch på hvem har regeringen kastat sitt öga för besättandet af detta vigtiga embete? På ingen mindre än den i sin tid så beryktade mannen af den gammalryska skolan, general Hansen! von Hansen! Ingen skall vara blind för, att detta är mindre en militär utnämning än en politisk. Det är ett helt program i detta namn, det är, redan detta, en fordonnans, detär, om man så vill, en proklamation om belägringstillstånd, Ett annat betecknande drag: för några dagar sedan blef i statsrådet den frågan diskuterad om huruvida det kunde tillåtas embetsmän, framförallt högre och högtbetrodda embetsmän, såsom riksarkivarien, geheimekonferensråd Wegener och amtmannen i Fredriksborg grefve Schulin, att stå på Dannevirkeföreningens medlemslista; man fann det i hög grad otillbörligt, man fann det otillåtligt, man torde till och med redan hafva kommit öfverens om att några Chelsosamma exempel borde statueras. Måhända är det alternativ redan stäldt till dessa och några andra noterade män, att antingen utgå af föreningen eller — mista sina embeten; detta sker under herrar Halls och Monrads regering år 1861. : Utan tvifvel står bland andra äfven protessor Fr. Hammerich, den bekanta, aktade historikern och teologen, på konskriptionslistan. Han skall då icke hafva gjort sin sak bättre genom det tal, han i går afton offentligen höll för den nämndaDannevirkeföreningen rörande Holsteins ställning till den öfriga monarkien, ett tal fullt af patriotism och öfvertygelse, dikteradt af ett varmt danskt bjerta och innehållande en alldeles oförtydbar protest mot hvarje vidare försök på en mer eller mindre infam och landsförrädisk helstat. Hammerich är en af de tyvärr icke rätt många professorer, för hvilka stugan blifvit för trång, men han får bära följderna deraf. Jag behöfver ej tillägga, att hans föredrag följdes af hans auditorium med den största och lifligaste uppmärksamhet; han åstadkom att hos församlingen väcka en stämning, som vid den lilla sexa, hvilken sednare på qvällen förenade en del af sällskapet till ett förtroligt lag, gaf sig luft i en mängd entusiastiska skältal, åt hvilka — h. exe. Hall förmodligen i dag med den bästa smak i verlden skrattar sig halfvägs till döds. Med hr Theophilus Raaslöff drifves redan j i Itzehoe ett skamligt spel. Ständernas president, den sluge Scheel-Plessen har högtidligen helsat honom som deras man, som mannen med ett (för det stora fäderneslandet) varmt hjeria i bröstet; prinsarne af Gläcksborg hafva fört honom omkring i sin vagn och visat honom Nordalbingiens herrligheter. Det är denna stackars förtumlade man, på hvars skuldror den börda är lagd) alt representera Danmarks monark gentemot den nyvaknade och på nytt oppkryade schleswigholsteinismen! Det är i sjelfva verket Danmark sjelf, det är Danmarks historia af i år 1861, som sålundai lizehoe representeras oenom Theophilus Raaslöff. P.S. Jag erfor just nu att grefve Schulin efter en entrevue med ministeren och ett samtal med H: M. funnit det nödvändigt att anmäla hos Dannevirkeföreningen att han ej j. längre kan vara dess ledamot. Det går san nerligen glädjeligt. Och lefve denna nationelt-konstituiionella minister! 8. B. ässet NORGE. örer John Coliett Falsen har blifvit i