Aftonbladet – 14 mars 1861, sida 1

I dag, den fjortonde Mars, fira de så länge söndrade, men nu omsider förenade italienska folken en dubbel fest. Det är deras storsinte och högt älskade konungs födelsedag, och det är denna dag. man utsett tör hans utropande till konung af Italien. Det tyckes väl vid första påseendet som om, ett. namn, en titel hvarken i och för si, skulle vara af synnerlig vigt eller förmå gifva någon förökad glans och makt åt den som dermed beklädes. Men i sjelfva verket innebär sådant i allmänhet vida.merän man vanligen vill föreställa sig, och vid ifrågavarande tillfälle har saken en. djuptnationel betydelse. Det är här ett ädelt och frejdadt folk,.som efter att ha vaknat upp ur en sekelslång dvala, efter att hafva med mod och sans brutit sekelsgamla bojor, nu framträdande inför verlden i det stolta medvetandet af sin seger, i den friska känslan af sin. ungdomskraft vill trycka äfven: ett yttre insegel på. den nationalsjelfständighet det med tankens och svärdets förenade makt tillkämpat sig, då det i. dag gifver Victor Emanuel den honom med rätta tillkommande äretitel, hvars glans, från folket utgången, på detsamma återfaller. Och den konung, som. nu med en sådan utmärkelse hedras, har ock i sanning bevisat sig densamma fullt värdig. Han tillhör ej den klass af jordens mäktiga samt högt och långt betitlade, hvilka antingen. makligt tillgodonjuta en lifstidslång slummer på en tron, eller ock fruktlöst äflas att med den lilla kärnan af sin personlighet söka fylla. det ofantliga majestätiska skalet, föratt sålunda åtminstone i någon mån kunna göra :skäl för namnet. Vi se här deremot:en man, som lefvat. för sitt tolk. livars i frigörelse utgjort hans lefnadsmål, en konung, som vet att bära upp sin sanna värdighet såsom nationens representant, en riddare i.ordets högsta bemärkelse, och som efter en lång kamp, nu omsider som en ny Sankt Göran besegrat draken och. vunnit den -herrliga i fru, som i dag räcker honomssin han ch sin krona. Och till denna redani och för sig.så stora, så OR ära har han lagt en annan, väl ej så bländande, men ej mindre verklig och beståndande: hans förtjenst är nemligen iekeblott tolkbefriarens, utan ock-reformatorns, ,folkvännens och folkuppfostrarens. Ara och lycka derför åt konungen af Italien! Ara och lycka åt den stora, ädla och fria italienska nationen! Och det är ock här icke blotten konung, som -med ny förstärkt makt, med nyalandvinhingar riktad, går att intaga ett bland högsätena uti Europas rådkammare; det är derjemte--en ny nation, som här uppträder inom den stora europeiska folkfamiljen för att intaga. en icke ovigtig plats. Och den nykomne-har att uppvisa höga och lysande anor; hjeltar,, statsmän, tänkare; konstnärer och skalder hålva. sedan urminnes tider förherrligat ; hans gamla slägt. Han kommer ej heller -tomhändt ibland -oss;Ban, Har skänkercatt. föra, väl värda att med-tacksamhet emottagas. Hanshar att erbjuda oss exemplet: af -eit:.genom mannamod, vishet och måtta: segervinnande folk; en röst i rådslagen att läggas till-de öfriga fria och civiliserade folkens; ett. utbyte af naturens, konstens och industriens alster, bragfa.genonrden frigjorda handelns menniskoförenande verksamhet på verldsmärknaden. Skulle ej då en sådan gäst med glädje helsas: välkommen: bland nåtiomerna? De ha redan länge med spänd uppmärksamhet och de lifligaste sympatier följt utvecklingen af-det stora vVerldsdramas som blifvit uppfördt på södra. sidan om Alperna. . En al de vigtigaste; ehuru icke den: sista akten af det minnesvärda dramaåt-har nu blifvit afslutad. Man bör hoppas att krigets blodiga lekar åt. instone för en tid komma; attlemna rum för fredens lugnare värf. Huru skola väl nu: Europas nhationer, af hvilka. de-flesta med lifligt deltagande, åsett-frihetskampen, emottaga den nya medlemmeni deras krets? Huru skola Europas regeringar och folk betrakta och behandla det nya italienska konungariket? Innan vi söka besvara denna fråga torde vi böra fästa uppmärksamheten på ett för den sednaåre tiden: och särskildt för de båda sistå åren egendomligt. förhållande. Det har nemligenvisat sig, att folken i fullkomlig motsatts till hvad under fordna sider var fallet, börjat utveckla och begagna en viss förmåga att ej mindre i de yttre angelägenheterna än i de inre draga sina regeringar med sig. Exemplen. häruppåäro alltför täta och för mycket i ögonen fallande ätt här behöfva påpekas. Serskildt i afseende på nationernas utrikespoletik här folkopinionen börjat utöfva ett så mäktigt inflytande, att sjelfva diplomatien, hittills betraktad såsom en slags svartkonst, hyars utöfning varit hermetiskt sluten inom kabinetterna, bakom hvilkas nedfällda gardiner berörde konst i yttersta hemlighet bedrifvits, nu måst framträda i dagen, och till en icke ringa del hållas tilltäng ig för de oin vigda. Och denna märkbara och för vår tids kirakter ganska betecknande omständighet kommer sannolikt att utöfva en betydande inverkan på den fråga vi här uppkastat: Hvad nu i främsta rummet Frankrike angår, så synas alla tecken häntyda deruppå, att den stora naticnen hyser ett lifligt intresse för Italiens sak, och i denna fråta likasom i de festa öfriga är mera benägen att lyssna till prins Napoleons argumenter än till biskoparnes och hr DE La; rochejacequeleins. Och just dettå förhållande torde komma mer än någonting annat. att bestämma kejsarens beslut i frågan, hvilket ock af åtskilliga andra omständigheter bestyrkes. ; I England, der regeringens åsigter af ålder vanligen varit ett troget uttryck af folkets opinion, har i denna fråga bådas me