Article Image
yt JIA G HE PALLU TOHO; DITAARR TG SKE dra ädlaste myrrham, femhundrade siklar, och kanel halft så mycket, och calamus thesslikes femtio och tuhundrad!4 Af dessa ingredienser skulle göras en helig smörjolja efter apothekarkonstX till tabernaklet och de kostligt tempeikärlen. Hos Jeremias (6: 10) nämnes ytterligare att denna drogue kommer ifrån fjerran land. Detta Ckeneh — hvaraf förmodligen det grekiska och latihska canna, rör — antages nu af åtskilliga nyare författare hafva varit det indiska söckerröret; hvars ädla saft emellertid, som vi sett, i Moses dagar icke bättre användes, än till — apotekarsmörjelse, och vi skulle då här hafva för oss den äldsta historiska angifvelsen af en kulturplanta, hvilken sedan blifvit kallad till en så stor och universell betydelse. Lemnande denna hypotes i sitt värde, göra vi från Moses ett stort språng för att finna nästa spår af forntidens bekantskap med sockerröret, nemligen till ett par jemförelsevis mycket moderna grekiska författare kring tiden för Kristi födelse. Dioscorides, som lefde 30—40 år före Kristus, säger, att det i Indien och Lyckliga Arabien finnes ett slags honung, kallad Saccharon; det liknar salt och är sprödt när det tuggas, löses i vatten och är godt mot många sjukdomar. Vatten, hvari detta söta salt blifvit löst — säger den sakkunnige författaren — är bland annat särdeles verksamt mot — dålig syn, Som det sprutas i ögonen. (!). Strabo, som skref i de första årtiondena efter Kristus, förtäljer (i sin 15:de bok) att Nearchos; Alexander den Stores berömde amiral, fann sockerrör växande uti Indien (något öfver 300 år f. Kr.) och det är sannolikt att denna expedition, företagen under Alexander just med särskildt afseende på de skatter af alla slag, icke minst växtrikets, som enligt ryktet der skulle finnas, har gjort äfven sockrei (om än långt förut kändt i vissa Medelhafsländer, t. ex. Judåen) allmännare bekant i vestern. Arrianos, samtidig med Hadriani regering (början af andra seklet e. Kr.), omtalar för öfrigt, att socker — Sachart — redan Hannos tid, 600 år före den kristna tidräkningen, var en handelsartikel vid Röda hafvet. Emellertid synes det af allt låta sig antagas, att, om än sockret verkligen ganska tidigt var kändt och till och med gick i handeln som vara, begagnades det dock ännu ganska länge efter Alexander den Store endast för medicinala ändamål; det hade från helgedomssmörjelse uppnått värdigheten af arcanum för dåliga ögon, men detta var också allt. De äldsta kända arabiska författarne i medicinen föreskrifva likaledes socker som läkemedel; Galenus gör detsamma. En särskild fråga är, om detta den äldsta forntidens socker, namnligen det arabiska tabakschir4, icke snarast var den saft, som finnes i bambu-rörets knä, måhända genom kokning kristalleradt. Det är först hos några romerska författare i århundradet närmast efter Kristus vi finna vissa vinkar, efterhand tydligare och tydligare, om: sockret såsom surrogat för honungen. Den äldre Plinius känner visserligen detta indiska salt, äfven han, endast helt prosaiskt som medicin, men den beskrifning han gör deraf (i sin Hist. nat.) är i det afseendet märklig, att den verkligen synes noga passa på just det rörsocker vi begagna. Plinii sachharum är ett slags honung, samlad ur rör, in arundinibus colleetum, hvitt som gummi, krasande under tänderna, förekommande i handeln uti stycken, stora som en hasselnöt?; han tillägger, att det kommer från Arabien, men äfven från Indien, och detta sednare är bäst4. Varro, havs samtida, qväder på vers (frågment hos Isidorus, bok. 17) om dess ljufliga sötma, och med en viss entusiasm: Indica non magna nimis arbore crescit arundo, Tllins extentis premitur radicibus humor, Dulcia cui nequeunt succo contendere mella.4 Det är uttydt: Växer ett indiskt rör med lagom resning att skåda; Långsträckta rötter det har, och af dessa pressas en gätska; Icke ; ed den förmår den sötaste honung att täfla: Varro befinner sig här uppenbarligen i en villfarelse, då han antager, att saften pressades af rötterna, men han tyckes sätta produkten för högt, för att man skulle tro honom hafva betraktat den blott som ett behagligt läkemedel. Lucanus, ännu en samtida, häntyder utan tvifvel till sockersaften, då han i Pharsalia (3: 237) betecknar ett visst österländskt folkslag såsom verkliga sirapister, Sugande upp ur det spensliga rör de ljufliga safter, eller på latin: Quique bibunt tenera dulces ab arundine succos. Papinius Statius sjunger åter i sina SSilyeet (6: 15) om de rör, som brådmogna under Yvizas himmelsstreck, Et quas precoquit Ebusia cannas, men när man velat häraf draga den slutsats, att sockerröret redan i romarnes äldre tider varit odladt på de Baleariska öarne, tyckes man hatva gjort ett något väl vågadt försök att på ett alldeles enstaka uttryck, söm för öfrigt kan tydas på mångahanda sätt, bygga en hypotes om sockrets europeiska ålder; alla andra äldre författäre hänvisa söckerröret till Orienten och Indien och gilva tydligt att förstå, ett det var från dessa änder sockret erhölls såsom drogue. Ännu långt efter Statii tid förekommer kos de gamle uppgifter om den märkvärdiga houng, som hemtas ur vissa rör i Indien, såsom t. ex. hos Elianus, (PDe natura ammalium?) Tertullianus, (De judicio Dei) ålex. Aphrodiceeus; m. ti. Av sockerröret verkligen är infödtilIndien och Cochinchina, iyckes också RR OA betviflas, ehuru n nyare engelsk botanist Roxburoh säger

13 mars 1861, sida 3

Thumbnail