Aftonbladet – 13 mars 1861, sida 2

— sidan befintligt berg, som älven eger en slätt, hvilken gradvis stiger uppåt, tills den nått bergets höjd. I detta lilla läger väntade befäl och manEn under dyster tystnad hvad som vidare skulle ske. Mången mörk blick sändes nu till den gent emot belägna höjden, der troligen innan kort de fiendtliga skarorna skulle blifva synliga: General Hjerta hade ännu icke ankommit med förstärkningen, ehuru han väntades oupphörligt. Under tiden lydde öfverste Tranefeldts order att hålla stånd?. Men redan nu betraktades öfversten med misstro, och i den labyrint, hvari han befann sig, var det ett drag som hvarken samtiden be-. grep eller efterverlden skall vilja begripa, att han antog den olyckliga middagsbjudningen till prinsarne på Bråland. Danske generalbefälhatvaren — och hvem undrar deröfver — tycktes hafva råkat i ett så utomordentligt godt lynne genom sin lätta framgång, att han med ettslags skämt ville undersöka huru långt svensken skulle kunna gå i sin förekommande välvilja mot en fiende. Åtminstone kan det icke förefalla annorlunda än som ett skämt, då han vid ankomsten till Bråland yttrade till Funck att han skulle önska få se öfverste Tranefeldt på aftonmåltid — en anhållan, som af öfverstlöjtnanten upptogs på det sätt att denne genast afsände stafett till Tranefelåt. Vid detta tillfälle kom likväl icke den svenske befälhafvaren, men deremot läthan sin vördnadsfulla ga 2 åtföljas af den underrättelsen att han skulle hafva äran att påföljande middag göra deras högheter sin uppvaktning. . Öfver detta svar yltrar prinsen af Hessen något, som fullkomligt visar att föregående jaftonens bjudning aldrig varit allvarligt menad. Jag trodde, heter det, att det var en undanflykt och att öfversten på det sättet velat dölja en tillärnad reträtt om natten. Också blef jag följande morgonen icke litet förundrad, då general Mansbach rapporte