Aftonbladet – 13 mars 1861, sida 2

vara den förnämsta försvarspunkt mot en från norr framträngande fiende, skyddadt på ena sidan af en djup ström med branta stränder och från den andra af höga, för hvarje annan än en jägarkår otillgängliga klippor. Men hvad helst naturen hade gjort, var nu detsamma — fienden egde bron och skulle begagna de skänkta fördelarna. General Mansbach fortfor att stiga uppför berget (åt Sörbygds-vägen), och i samma mån drogo sig de svenske jägarne allt mer och mer tillbaka. Obekant med hvad som tilldrog sig utanföre, fortfor öfverste Tranefeldt under tiden att gästa hos den godmodige prinsen. Men hastigt, just som sällskapet steg från bordet, anmäldes en adjutant — general Hjertas son — hvilken kom att från sin far bringa generalbefälhafvaren en komplimang, och så fort ceremonielet det medgaf, gick han fram till öfversten och hviskade i hans öra nägra ord, hvaraf define syntes blifva särdeles upplifvad. Den rapport, han erhöll, var yhelet om general Hjertas oförtöfvade ankomst. Troligtvis hade prinsen äfven erhållit någon rapport från annat håll, ty han gick omedelbart att säga öfversten farväl, och sedan han tackat Tranefeldt för det nöje denne med sin närvaro gjort honom under måltiden, tillade han i en ton, som innebar ett nästan oförtäckt deltagande: Min käre öfverste, gifve Gud att ni hade retirerat förliden natt! Ers durchlaucht, svarade öfversten käckt, jag har mina order, dem jag som en rättskaffens krigsman bör följa. Och så aflägsnade han sig med löjtnant Hjerta. 9 Samspråkzmellan general Mansbach och öfverste Tranefeldt. — General Hjerta. — Affären vid Qvistrum (den 29 September). Hvad som tilldrog sig mellan öfversten och den unge löjtnanten efter afresan från