Aftonbladet – 12 mars 1861, sida 2

om att göra sig förtrogen med sin uppgift, vilare en herrlig Tör ur Judas Maccabeus, hvari solopartierna utfördes af millna Frykman och Schouger, samt slutligen hans verldsberömda -Hallelujah, hvars utförande af musikaliska ikademiens elever äfvensom den nyssnämnda kören ur Judas Maccabeus vittnade om nit och intresse för saken hos både lärare och lever. eSATA Prins Napoleonstalisenaten den1 Mars. (Forts. fr. gårdagsbladet.) Efter att hafva visat huru de under den rsta republiken rådande förhållanden ännu iro desamma, yttrade prinsen: Kejsaren erkänner det fåviska uti att vilja bibehålla en liten bläckplump på Italiens karta, sedan nu norden och södern ej utgöra mer än en enda liberal stat.? Talaren instämmer derpåi hr de la Rochejaqueleins åsigt, alt den verldsliga ochandliga makten icke böra vara förenade i samma hand, och förklarar sig, ehuru hysande det största förtroende Tör kejsaren; icke vilja antaga denne till sin andlige chef. Men? — fortfor han — ?om denna åsigt är riktig, och vi ej böra åstunda en dylik förening i Paris, hvarföre då säga oss att hvad ni finner orätt i Paris, anser ni godt och lämpligt i Rom? Det tillbör icke oss att upphäfva den nu i Rom förhandenvarande föreningen emellan dessa makter; men om tiden, om italienska folkets vilja upphäft densamma, så måste man låta den falla, och det kommer att bli en vinst för religionen. Jag vill ej ge mig ut för ett mönster af katolicism, men jag är född i denna religion, och jag har lika mycken rätt som ni att derom yttra mig. Ni skulle verkligen kunna komma folk att betvifla denna religions inflytande, dess förträfflighet. Ni skulle kunna komma dem att tro alt presten är ingenting, omhan ej hir en gensdarm vid sin sida. Vi deremot vilja skilja presten ifrån gendarmen, och det är detta som hi icke vill. Vi önska, att han ej må behöfva gensdarmer till biträde i andliga tiog såsom det nu tillgår i Rom.? Prinsen öfvergick derpå till en utförlig skildring af tillståndet i Neapel under bour: bonerna, och tillade: Här ser man ens. k. laglig regering lössläppa tjufvar och mördare emot en oförarglig befolkning. Och det är en sådan regering som man nyss irån denna tribun velat försvara. Det är denna regering, som utfärdade cen befallning alt Jåta alla invånarne i staden Carini springa öfver klingan. Man har här med mycken häftighet lastat piemontesiska regeringen för den undfallenhet den visat emot de frivilliga, som afseglade från Genua med Garibaldi. Nåväl! Vill ni veta huru baron Talleyrand; hvilken i sina depescher ej visar sig synnerligt ynsamt stämd emot den piemontesiska regeingen, bedömer denna regerings ställning ?4 Den 9 Maj skrifver han till utrikesministern: För att vara opartisk bör jag tillägga, att mina kolleger (förmodligen diplomatiska kårens alla medlemmar) äro böjda att tro, att det för grefve Cavour skulle ha varit ett vådligt rön att i Genua försöka hindra de frivilligas afresa.4 Och i en annan depesch från hr Talleyrand heter det: Grefve Cavour hade åhört mig med rörelse. Om, sade han, vi gjorde hvad man af 0ss begär, så skulle folket kasta ut oss genom fönsterna. Sjelfva konungens popularitet skulle ej förmå skydda honom. Ingen menniska i Italien kunde råda mig till någonting sådant, ty ingen tror här på konungen af Neapel.4 — Detta förklarar fullkomigt konungariket Neapels ställning och nödvändigheten för Piemont att intervenera, då ingen trodde eller ens kunde tro på konungens af Neapel löften. Till den grad hade man inom denna usla regering brukat och förbrukat menedernas konst. Det inträffar omsider, M. H., ett ögonblick, då summan af det onda hos en regering blir så stor, att folken ej längre kunna fördraga henne, utan med afsky stöta henne ifrån sig,t Vår utrikesminister skrifver den 24 Juli 1860: SIdeen om Italiens enhet skulle då bli en verklighet. Hr Thouvenel bör alltså ej vara förvånad öfver det som inträffat, han har ju förutsett det. Jag begär nu blott af honom att han må erkänna det och antaga konseqvenserna. Det voret, yttrar samme minister vid ett annat tillfälle, att göra sig illusioner, om man ville tro möjligheten att i elfte timman hämma händelsernas olyckliga gång. Hr utrikesministern var konseqvent, då han betraktade detta förhållande såsom ett olyckligt, e nedan han icke var någon vän af Italiens enhet. I sina depescher betraktar han ej denna enhet såsom nödvändig, såsom oundgänglig och logisk. Han ville det ej då: Nameta är det för sent att stanna. Markisen de la Rochejaquelein hade i sitt anförande framdragit den revolutionära reoeringens åtgärd att gifva ett understöd åt mördaren Milanos familj. Prinsen besvarar detta med att in extenso uppläsa Ludvig XVHI:s adelsdiplom för mördaren Cadouhal, och bifogar några för bourbonska huset föga smickrande kommentarier. Markisen de la Rochejaquelein: Jag ber om tillstånd att få svara. (Nej! Nej!) Man nar interpellerat mig. Prins Napoleon: Det är ert anförande, hr de la Rochejaquelein, som jag besvarat; er person har jag icke interpellerat. Jag kommer nu, M. H., till den kinki;aste delen af mitt anförande, nemligen till 3esvarandet af det anfall, man riktat emot Piemont för dess beteende emot Neapel. Jag erkänner att i berörde politik den trikta rätten ej synes ha blifvit iakttagen. Van måste alltså tillse huruvida omständigreterna ursäktade, ja framtvingade en kränkling af den skrifna rätten. Ack, M. H., let finnes ett axiom, som man visserligen j ofta får tillämpa i politiken, men som inder vissa förhållanden man bör erinra xnamlicen. att. folkets väl är den höäscta