Aftonbladet – 12 mars 1861, sida 2

programmer och icke deri upptoge åtskilliga redan tryckta allmänt kända och till en del nästan utsjungna stycken. Wermlandsvisan, CKämpen Grimborg4, Du gamla, du friska du fjellhöga Nord m. fl., som man så ofta hört den starka och friska studentkören utföra, taga sig derföre något matt ut från den lilla kör som står hr Dybeck till buds. Afven det långa muntliga föredraget blir vanligen något tröttsamt att afhöra, då det uppläses af en person, som icke författat detsamma ech då det icke innehåller annat än en förklaring öfver det redan tillräckligt omständliga program, som hvar och en med biljetten erhållit. Publiken är icke så omyndig i sitt omdöme att någon behöfver stå och peka för den på hvarje melodi, sägande att den är utmärkt vacker, den är Segendomlig och förtjent af särskild uppmärksamhet, den är klagande och af en utmärkt effekt o. se. v. Musik låter icke förklara eller beskrifva sig, den vill tala för sig sjeif och folkmusiken isynnerhet tränger sig lätt till hjertat utan pekpinne. — Fince man deremot höra några verkliga upplysningar, lokala sägner, eller karakteristiska drag, några nya och intressanta meddelanden ur folkppesiens enkla, men djupa och skiftesrika hf, då kunde ett dy-) likt föredrag blifva fullt berättigadt och un-) derhållande. . I stället för den vanliga inledningssången, sjungen på den bekanta orsamelodien, gafs enna afton en annan på en intressant me lodi från VWestmanland, hvartill hr Dybeck författat följande ord: Ur forntida djup stige svenskmanna sång, Att lefva och lifva i Norden, Att mana till dygd och dåd än en gång Det friaste folk uppå jorden: Der susar så mild i de toner en frid, Der brusa så vildt äfven strider, Der tale som förr med stämma så blid, Ett svenskt genom kommande tider! Bland de stycken programmet upptog förekommo ej mindre än elfva högtidsstycken i svenska landsorterX, hvaraf med ett undantag alla äro upptecknade af RB. Dybeck, och alla af stort intresse. Uti eSvenska slängdansart eller polskor, tio Ttill antalet, hade man tillfälle iakttaga hurusom dessa såsom man skulle kunna tycka nära beslägtade danser likväl uti olika traktter af landet hafva sin stora skiljaktighef och hvar och en sitt skarpt utpräglade skapilynne. Man jemföre endast den hurliga polskan från Bohusläns Håttebygd med iden mera rytmiskt afmätta Roslagspolskan ur Ålströms Svenska folkdansar, den westmanländska bustapolskan och sexmanspol skan från norra Bohuslän med den urgamla Neckens polska från Kalmar län, och man skall förvånas öfver detolikartade och egendomliga i deras än vildt stormande än gläd tigt yrande, men alltid melodiskt lifskraf tiga toner) hvilka af mången ännu icke torde vare uppskattade till sitt rätta värde. och hvilka om de å violin eller piano skulle utföras af en europeiskt ryktbar talang måhända skulle väcka fanatismo hos ålskilliga, som nu ej ens känna dem till namnet. Flera vallvisor och hornlåtar ifrån Norrland, Dalarne, Wermland och Dalsland utfördes i vexelsånger med horn och piano, hvaribland den vackra Gå vall, gå vall te Brohytte fall. MIl Walin och hr Strandberg återgåfvo de små solostyckena med denna enkla sympatetiska ton, som just är den enda passande för denna slags musik. En ung musikälskarinna sjöng också flärdlöst och vackert. Fru Bianchinis röst deremot passar miudre val för folkmusik, der ett tvunget uttal samt ett affekteradt föredrag så lätt blir stötande. Hr Gilles instrumentering för orkester är nkel och smakfull och iden att gifva den episka tråden, som löper genom hvarje större folkvisaomvexling, gencm att låta olika röster representera de olika personerna, och kören utföra beskrifningarne i visan, är af stor effekt. Vackrast föreföll oss den lilla qvasi-dra-) matiska episod, som i n:r 11 var hopsatt) af en mängd olika folkvisor, lik en frisk : blombukett. Man tyckte sig midt inne i en lekstuga, eller en midsommarqväll på grö.s äng, der skämt och trots, hot och förebråelser, kärlek och klagan, trohet och sällhet, allt får sitt lilla ord med i laget, allt utvecklar sig det ena ur det andra, sammanhängande till ett helt. MI Walins föredra g af flickans än skälmska, än vemodiga svar på gossens än gycklande, än trotsiga, än bedjande kärleksord var ganska lyckadt. Detta är just hennes genre. Sedan de unga tu efter mån; a slingringar ändtligen kommit underfund med hvarandras hjertela faller kören in liksom gratulerande och appmuntrande. Det vanligen något enformiga i folkvisan får härigenom en rörlighet, ett lif, som är särdeles välkommet och pikant. — Den första melodien: Vi ska ställa till en roliger dans e. togs i allt för långsamt tempo. Det är en polska och har polskans lifliga rytm. Också ryckte kören liksom instinktmessigt ackompagnemanget med sig, så att andra versen kom i betydligt raskare tempo än den första. Dylika små ojemnheter får man dock icke räkna så noga med hos amatörer, som uppiräda utan anspråk. I allmänhet utfördes körerna med lif och god nyansering. Publiken var animerad och skulle kanske hafva varit det ännu mera om icke trängseln orsakat en stark värme, hvars qvalm alltid förtager mycket af nöjet. Sist nga vi oss friheten fästa publikens uppmärksamhet på det oriktiga uti att de först kommande sprida sig så oregelbundet öfver bänkarna att flera platser blifva stående lediga, som sednare kommande omöjligt kunna tränga sig fram till. Om konsertgifvare i allmänhet toge för regel att ställa en vaktmästare att efterse det hvarje bänk