Aftonbladet – 12 mars 1861, sida 2

eende alt bränvinsbränningstörordningens)d öreskrifter, som vi anse ha egt rum, ge-1s taltar sig, ur moralisk synpunkt betraktadt,1j ör hr Bildt, likasom äfven. för grefve La-jk serbjelke, helt annorlunda än för grefvejr Sparre, så meddela vi hr Bildts skrift utan Idare kommentarier: l Hr redaktör! i Uti tit. tidning af den 1 dennes, som med ista posten kommit mig tillhanda, förekomner en insänd artikel rörande frågan hururida bränvinstillverkning kan vara tillåten å en landshöfdings egendom. Vid de beraktelser, som insändaren härunder gör med i fseende på det förhållande att bränvin till1; verkats på Lina egendom, som tillfallit migj, ;ch min hustru i arf, sedan jag blifvitlands1; vöfding på Gotland, förekommer en på upp1; vifna sannolikheter grundad förutsättningt, let jag, för att kringgå den gällande brän-, rinstillverkningsförordningens — föreskrifter, i) skulle öfverlåtit rättigheten att på nämnda :gendom tillverka bränvin åt en dimfigur? — ro tempore kallad. arrendator. ; Insändaren antager nemligen det vara otro17 igt, ja! rent af omöjligt att någon person unde finna med sin fördel öfverensstäm-1. nande alt idka bränvinstillverkning på Lina i stan samband med jordbruket å egendomen. och stöder detta antagande derpå, att denj: ippgifna arrendatorn? under pågående bränvinstillverkning skulle af min inspektor; nafva erhållit spanmål, poläter, ved, ar-. betsfolk och dragare dch att dranken nä-1 stan uteslutande blifvit förd till Lina för att begagnas till dervarande kreaturs utfodring. Insändaren har i detta fall erhållit oriktiga uppgifter, då nämnde arrendator, hvarken af mig eller från min egendom, under någon form, vare sig som köp eller lån, erhällit till sitt bruk eller begagnande, potäter, ved, arbetsfolk och dragare, och då hvad spanmålen beträffar min inspektor endast tvenne sånger efter mitt tillträde af egendomen försålt spanmål till honom, den ena gången 100 tunnor råg i slutet af år 1858 och den andra gången likaledes 100 tunnor råg i slutet af år 1859, en omsländighet som mig veterligen ej haft något sammanhang med ifrågavarande bränvinstillverkning. De transaktioner, hvilka egt rum mellan egendomsinnehafvaren och bränvinstillverkaren på Lina hafva bestått deruti, att såsom ersättning för begagnandet af eni gunassaptt af bränneriet befintlig ladugårdsbyggnad, hvilken uppläts åt tillverkaren, som genom utfodring af honom tillhöriga kreatur ämnade göra sig dranken till godo, blifvit lemnad i stället för kontant betalning ett emot denna svarande antal kannor drank, som användts till utfodring af egendomens kreatur, och att tillverkaren fått foder till sina kreatur mot derför lemnad gödsel. Transaktioner af den obetydliga beskaffenhet och omfattning, att derom ej varit uppgjordt annat än en muntlig öfverenskommelse mellan min inspektor och bränvinstillverkaren. i Ått jag för min del under sådana förhåljunden medgifvit bränvinstillverkning på Lina egendom, har varit en följd af omständigheter, hvilka jag, med anledning af hvad som rörande denna sak blifvit offentligen yttradt, nu anser mig kunna och böra framlägga för allmänheten. Vid mitt tillträde af egendomen voro dess gvarnar och ett under hufvudgården lydande hemman utarrenderade till en person, enligt derom för en tiderymd af 10 år upprättade kontrakter. Under förra egarens litstid hade denne arrendator äfven idkat bränvinsbränning på Lina egendom efter mellan dem för hvarje bränvinsbränningstermin träffad öf. verenskommelse. Nämnde arrendator yttrade till mig, vid mitt tillträde af egendomen, att han, om han ej finge tillverka bränvin, skulle göra betydliga förluster på sitt qvarnarrende, emedan tillgången på mäld annars ej motsvarade arrendebeloppet, uppgifvande illika att det endast varit under förutsättning att bränvin tillverkades på Lina, som han öfvertagit gqvarnarrendet. Fördenskull anhöll han hos mig, att jag skulle tillåta honom att tillverka bränvin på Lina egendom uti ett af honom sjelf inredt bränneri och med hans egna redskap, emedan han då hoppades att på denna tillverkning kunna vinna hvad han ansåg sig komma att förlora på ivarnarrendet. Ehuru jag ej egde något slags förbindelse alt villfarardenna begäran, och detta så mycket mindre, som qvarnarrendet var upprättadt med en annan person, som ilera är förut öfverlåtit detta till nuvarande innehafvaren deraf, emot en betingad afträdessumma och jag ej eller riskerade att gå miste om arrendets utfående, emedan arrendatorn de:för ställt nöjaktig säkerhet, så ville jag likväl ej motsätta mig hans begäran, då ag kände honom såsom en särdeles redbar man, hvilken ej ville missleda mig med orikga uppgifter. Jag svarade honom derföre; sedan han förklarat sig ej kunna finna någon fördel uti en bryggerihandtering, hvilket jag föreslagit honom såsom en binäring, det han af mig oförhindrad kunde få idka bränvinstillverkning på Lina, såvida han dertill kunde erhålla konungens befallningshafvandes villstånd. Ett tillstånd som jag ansäg honom lagligen berättigad att erhålla, då styrkas kunde att egaren af Lina, ehuru landshöfding, ej befattade sig med bränvinstillverkningen och något förbud att tillverka bränvin på en landshöfdings egendom under s:dant förhällande ej funnes. Nyssnämnde person sökte derefter tillstånd att tillverka bränvin på Lina egendom och erhöll, såsom berättigad att idka fabriksrörelse, af konungens befallningshafvande i Stockholms län, för hvilken de här ofvan uppgifna förhållandena ej kunde vara obekanta, ett sådant tillstånd; hvarefter han ullverkade bränvin på hösten år 1859 eller vå våren 1860 å Lina egendom. Att insändarens förmodan, att det är otroigt eller omöjligt att under sådana förhål