Aftonbladet – 11 mars 1861, sida 2

Sedan den norske majoren blifvit välplägad med allt hvad som af Malena och köksan kunde åstadkommas, kände han sig i den trefliga varma kammaren — en kontrast mot den kalla uppblötta landsvägen, der storm och regn piskat honom i ansigtet — helt angenämt stämd, och han skulle, efter litet godmodigt samspråk med den gamle ordonmansen om stadens och husets förhållande, just göra sig i ordning att gå till sängs, då han, hastigt lyssnande, vände ansigtet uppåt. Öfver hans hufvud hördes en sorglig och häftig klagan. Han hade en gång förut fastän mindre skärande, hört den, men då hade han ännu icke ätit, druckit och rökat sin pipa. Han var alltså icke då disponerad för andra intryck än sådana som åsågo hans egen nödvändiga beqvämlighet. Han förstod genast att det var från ett barn som denna bevekande: klagan kom, ;ch långt ifrån att i likhet med de yngre fficerarne ställa skämtsamma uppmaningar ill den lidande varelsen, sände han sin ;amle trotjenare ut att efterhöra hvad det rar. Denne återkom från köket med unlerrättelse att frun i huset fått flytta sitt juka barn upp i ett oeldbart öfverrum, då len sista inqvarteringen inträffade. Utan besinning drog officeren den till välften: afdragna rocken åter på sig, sä ;ande till ordonansen: Marschera i förväg lu -— jag vill sjelf säga ett ord till konen. Telsa henne från den norska majoren att han inskar snakka litet med henne. Min mors förvåning, då hon erfor korpraens ambassad, var ganska stor. Emellerid beredde hon sig på helt annat än det ätta; då dörren af oördonansen öppnades ör hans, förman. Ung, vacker, .värdig i sitt sätt och med