Aftonbladet – 9 mars 1861, sida 2

Jörgen! Jeg liger ikke godt jöglerier paa krigsfod. , 7: Men jeg, skrek häftigt och med rosslig röst eti tredje, jeg synes meget godt om Jörgens proklamation om taushed ... Och ående med något osäkra steg möt dörren; fortsatte han: Barn, jeg. befaler dig at huske paa din dyrebare pligt og, ehvad kön du än maa tilhöre, ikke sätter dig i harnisk mod overmagten! Vil du derimod paa öjeblikket kanske sätte et stop for sangsn, tilforsikres dig vaar naade og tiladelsetil at synge saa meget det lyster dig — nabr vi ere gaaede vor:wvej. Man skulle kunnat tro att detta gröfkorniga, men godmodiga tilltal blifvit förstådt, ty det lille börn tystnade verkligen och slumrade eller, rättare, domnade in, medan den af gossarne, som somnat på gul hastigt uppvaknade och helt förskräc kt kröp. in under stora bordskifvän: Fättande tag med sin lilla händ i snibben på moderns förkläde och hållande ett öga och ett öra utanföre, lyssnade han tills det blef tyst i fiendeland, då han åter somnade. Min mor var icke någon synnerligen vek eller försagd qvinna, men hennes närvarande belägenhet afpressade henne djupa suckar. Maken borta eller, om han var på hemvägen, måhända fåagen; den gamle sväradern, eljest hennes tröst, af en fastsunden vid sitt lilla hem på Vattulandet; wennes barn kanhända döende, och slutlien huset öfverfyldt af främmande krigsolk, medan tjenstepersonalen, beständigt i alf yrsel, icke gjorde half tjenst — och ör det allra sista det stora hushållet och len starka bodrörelsen!t i Och likväl sade hon till sig sjelf: Kan let bli värre? Ja, mycket värre. Hon blickade oroligt åt dörren.