Aftonbladet – 7 mars 1861, sida 2

bedyrade med ljudlig röst, att om norrmännen också voro tjugu regementen, så skulle de hvarken skrämma eller hindra dem att smyga fram till landsmännen. ch ingenting hade hindrat dem..... Hvad de åstadkommit och hvad de sett sen, var underrättelser, som vid återkomsten kommo alla. de öfriga piltarne att afundas hjeltarna — men ingen röjde dock lust att följa exemplet och lemna portarna, ty nu gick hela kriget med prinsar och jägare derutanföre med stora steg. I staden rådde denna dofva jäsning, som spänner nerverna till största pina. Första åtgärden af fienden blef att, itrots af alla skriande madamer med den högättade madam Märta i spetsen, sätta sig i besittning af kronans stora bränneri, hvilket innehöll ett betydande magasin, och härifrån utfördes hela transporter med bröd och bränvin till manskapet och utfördes så sedermera dagligen, ty regementenas proviantvagnar voro ännu med trossen efter. Men om staden vände sig i ve och vånda, ventilerande beslutet om den vigtiga dep tationen, hvilken dock UOpeköe tills man fick höra hvar högqvarteret komme att uppslås, så trampade Vettlandabrons försvarare, öfverste Tranefeldt och hans gossar, ej på rosor, der de stodo med sina fyra kanoner och kikade efter en syn, den de väl varit illfreds att ej få skåda förr än på domedag. Men synen dröjde blott till middagstiden (den 25), och när det började röra sig bland bergen kring Skee prestgård, tog befälhafvaren den resursen, som mången större chef vid månget större tillfälle begagnat: han sökte nemligen att genom list föra fienden bakom ljuset. Tyvärr kunde dessa 346 man aldrig genom någon snillets ingifvelse stiga till ett högre