Aftonbladet – 5 mars 1861, sida 2

4Du är den äkta perlan i mitt hjerta och i mitt hus, du har upplöst många stormai i stillhet, du är min ära och min krona. och under ditt kraftfulla hägn lemnar jag allt med gränslöst förtroende. Sådana ordX, svarade den upprörda hustrun, kunna endast vara för stora ögonblick, då en lång skilsmässa gör sinnet vekare än eljest — och då må äfven jag säga till dig, min Rutger, att jag är stolt och ödmju js samma gång i känslan af hvad jag är s yldig dig. Har högt står ej dit j anseende i både det allmänna och det en. : skilta! Du är hederns och samvetsgrann hetens rätte man, och till en sådan make kan en hustru med tillfredsställelse, trygg het och kärlek se upp... Men detär sent — du behöfver ett par timmars hvila. Tack, min skatt! Nu skall jag också hvila — du har förstått att lätta sinnet. I första soluppgången var det fullt lif och rörelse i huset. Vinden blåste frisk, just en lagom kulltje. Sista packorna voro redan i båten, som väntade vid bryggan, besöket hos gamlefar redan aflagdt, barnen, yrvakna och gråtande, hade emottagit den faderliga välsignelsen, lilla Julia Konstantia den längsta blicken... nu ett sista famntag åt den trogna följeslagerskan — och han stängde sjelf dörren efter sig... Det var ett sjömansskråck att det ej ginge väl på resan, om någon annan än den bortfarande sjelf stängde dörren. Huru som helst med sjelfva saken, iakttog alltid min far med sträng noggrannhet denna omständighet, och först då han fullgjort sin skyldighet, fick den, som bidade innanföre, skynda efter. ; Och nu i dag hade denna besynnerliga ceremoni, som alltid satte en dam för svallande känslor, icke förr slutat än den Oöroliga hustrun flög efter. I dag hade hjertängslan gripit henne: någonting dunkelt, men mäktigt gjorde skilsmässan svårare än vanligt. När hon emellertid såg huru henneg