Aftonbladet – 5 mars 1861, sida 1

(D vån FL ARI ALOE dis TTR va Rn gavarande af Österrike begärda sammanträde ej hade annat ändamål än att fillvägabringa ett närmande till Ryssland, på det wienerkabinettet sålunda måtte komma ur den Teen ing som ej längre kunde fortfara utan. olägenhet äfven för Europas allmänna intressen. Det meimorandum, som af Frankrike afgafs och af Ryssland på mötet för de andra båda makterna fra fade innehöll de punkter: :1:0 Frankrike. vill ej lemna ardinien något understöd, i ändelae sistnämnda makt angriper Venetien; likväl med det vilkor att Tyskland förblifver fullkomligt neutralt. .2:0 Den sakernas ställning, som föranledde kriget i Italien, kan icke återinföras. Lombardiets afträdande är en säk, som ej åter kan komma under diskussion, och Italien börde, om det i 1:a punkten förutsedda fall inträffar, enligt zärichertråktaten göras till en federafiv-stat. 3:0 Italiens inre territorislbestämningar och in förandet af myndigheter, bestämda att styra halföns särskilda stater, skulle regleras medelst en kongress. 4:0o Afven i det fall, att Piemont skulle förlora hvad det förvärfvat utöfver bestämmelserna i Villafranca och Ziärich, skulle icke Savojens och Nizzas förening med Frankrike: Kunna komma under diskussion pu någon kongress, hvilken sednare ej egde att.sysselsätta sig med annat än distrikterna Chåblais och Faucignys neutralisering enligt en konvention, som komme att afslutas direkt emellan Frankrike och Schweiz. I en till franska ministern i Petersburg ställd skrifvelse redogör hr Thouvenel för grunderna till detta memorandum och yttrar ibland annat: Jag förstår ej huru man skulle gå tillväga för att använda våld. Det kan icke bli fråga om att ånyo öfverlåta halfön åt Österrikes inflytande. Preussen och Ryssland förhindras af sitt geografiska läge, och enligt baron Schleinitz utsago skulle ej heller allmänna meningen i landet underlätta ett beslut från berlinerkabinettets sida i denua riktning. Det återstode således i sjelfva Verket endast vi, som skulle kunna utföra ett dylikt uppdrag, hvilket — jag itillstår det utan omsvep — skulle fjupt såra majoritetens känslor inom franska nationen, och som skulle stå i öppen motsägelse med vår egen historias minnen, och som en trogen minister aldrig kunde tillråda kejsaren att åtaga sig ansvaret för.t Österrikes. svar på detta memorandum är fredligt, obestämdt och bittert emot Piemont. Det ho pas att kriget må kunna undvikas; det förklarar sig benäget för en kongress, men en sådan, som skulle upprätthålla :Zurichertraktaiens bestämmelser. Vore deremot fråga om att till en viss grad tillförsäkra den orättfärdiga ,angriparen gtrafflöshet, så kan ej. kejsaren; ingå på en dylik underhandling. . Slutligen vill det förbehålla tyska förbundet rätt att i händelse afettkrig, som hotade. dess gränser eller kränkte dess -område, vidtaga de uti dess: grundlagar föreskrifna åtgärder. Preussens svar är hållet i en fogligare ton. Det anser Tysklands aktiva deltagande i kriget ej böra, kunna komma i fråga, men att härunder ej böra inbegripas nödiga åtgärder till förbundsom rådets skyddande. Ryska kabinettet förklarade genom furst Gortschakow sin åsigt vara den, . att. ingen territorialförändring kunde inom Italien: definitivt bestämmas förr än efter stormakternas. undersökning och bekräftelse. Den kejserliga regeringen ansåg likväl för närvarande frågan om en kongress för tidigt väckt, och skulle ej i detta hänseende komma att taga initiativet: Dessa. skrvifvelser framkallade ytterligare förklaringar; från franska utrikesministerns sida. Hr Thouvenel anser hvarje diplomatisk diskussion, hvarje samverkan aft stormakterna, som på: ett mer eller mindre direkt sätt innebure en: främmande intervention, . i . närvarande ; stund vara olämplig, och långtifrån att förenkla, svårigheterna föröka desamma. Utan att tala om franska kabinettets. egen opinion ifråga om noninterventionsprincipen, huru skulle man väl kunna hoppas, att hennes britiska majestäts regering skulle ändra sina åsigter, efter sitt yiigen. pjoräa offentliga tillkännagifvende; och huru ville man väl såmimonk: koneress eller företegg En underhendlin ra förhungermed Puropss ellhuänma Inbfösa vu, utan Englands deltagande? — Omsider kom det österrikiska och det preussiska kubivettet öfverens med det fränska derom, utt i sakernas nuvarande ställning det ej vore möjligt att någonting bestämma. Och detta var -warsehauerkonferensens i diplomatiens annaler temligen sällsynta: men-för vår tids opinionsvälde högst betecknade slutresultat. Den del af korrespondenserna, som händlar om Englands förhållanden till Österrike, börjar med en depeseh, tillkännagifvande, att Wienerkabinettet vägrat konungen af Neapel sitt militära bistånd; hvaruppå följa upprepade förklaringar från samma kabinetts sida att fortfarande afhålla sig från hvarje inblandning ide neapolitanska angelägenheterna. h då sednare Österrikes representant i London, grefve Wimpffen; för lörd John Russell uppläste en depesch från sitt hof, hvilken i de häftigaste ordala ogillade de sardinska Ag en infall i Kyrkostaten, lät den brittiske ministern honöm veta, att lörden för sin del alldeles icke kunde betrakta denna åtgärd ur samma synpunkt som hofvet i Wien. Konung Victor Emanuel hade ansett sig böra handla sålunda, på det att Italien ej måtte blifva ett rof för anarkien. Det vore hans pligt att sätta en ordnad regering i stället för det förtryck, som förkrossade och de uppresningar, som agiterade de italienska provinserna: Haliens sista hopp? — sade lord John Russell-— Nigger i sardinska Kovungens framgång? Den 18Oktober lät cntelska regeringet från sin beskickning i Wien infordra upplysning, huruvida Osterrike-hade någon mi alt NP Sa nien. Psitt svar förklarade lord: Loftus: sig