Aftonbladet – 4 mars 1861, sida 2

fallning än hans egen; och nu, om han också finner nyttan, är: han upptänd af vrede mot förste timmerman, som gått emot hans Order. Var dock lugn, min du, jag skall ställa mig midt i dusten. Eliasson får icke mista arbetet för min skull. Men, käre far, blott ingenting i hettan... O, detta är förskräckligt — det är som om en orkan brusade in i huset. Prat, dotter — sådant får du vänja dig vid, och tag dig nu före något att göra, så att du icke ser handfallen ut, när son kommer in! Bry dig inte om mig: jag känner honom. är stormen rasat ut, säger han: Fack, far V Och så gaf sig den gamle ut i dusten. Ensam blifven, undrade hustrun, som icke darrat sedan den första tvisten, huru hon som bäst borde ställa sig. Skulle hon kasta på sig saloppen och skynda bort till kalaset, liksom hon icke känt till någonting... eller skulle hon invänta hvad komma kunde? Hon hade ännu icke hunnit afgöra valet, då, — så förtretligt — hennes syster, fri Majken Falk, kom för att göra sällskap till bjudningen. Hvad i guds namn står här på?4 utropade den inträdande. Min välsignade Marrela bullrar han så allaredan! Om Falen lefde på det sättet, då finge han göra flera droppar åt mig ensam än åt hela star i den. Vid detta tal blefvo fru Margreiug nerver; helt stadiga: stoltheten och förtr stål i dem. Du vet väl, kära h icke hör till de fruntimmer, som en mon j blåser omkull med ett häftigt ord; och jagi tänker hvarken taga min tillflykt till .drop-: par eller något annat, derföre att husbonden i råkar i vrede.mot en af. sina arbetskarlar. Det är helt enkelt en affär, om uthusbygg