Aftonbladet – 2 mars 1861, sida 3

Du kan tro mig, återtoghon med mild, men fast röst och fast hållning, ått jag i denna stund icke alls skulle vara ledsen, om du hade rätt. Men... Margreta, vänta lite, tänk dig före! Jag är rädd att det här barkar till skogs — ja, det kan min själ barka ännu längre,t Men som du icke har.rättt, fortfor den unga makan orubbligt, .så ärnar jag icke medgifva en. sak; hvarförutom vi ungt blifva lika lyekliga.4 uJö, fan ock! Hvad harjag då för bevis å din kärlek? I det fallet skulle jag ju bedrapit mig sjelf som en-stolle. Men den röda silkesduken var min — erkänn, erkänn att du tog den just derför! apen röda silkesduken nå ha varit din — du och svåger hade kanske lika dukar — men jag trodde att denne var Falkens: eljest hade jag varit för blygsam ätt taga den. Den äkta mannen uttog några häftiga steg öfver golfvet, kastade hastigt hufvudet ett par gånger fram och åter, i synbart lidande att å få beherrska sig, och stannade sedan tvärt framför hustrun. Och den leken skulle träffa mig... Du är en modig dvinna, som erkänner slika saker! Vettigare hade kanske varit att ha mindre mod. tcHvarför då, min vän?4 svarade hustrun med oefterhärmligt behag. Har du ej sedan fått bättre och säkrare prof på min tillgifvenhet? Vet jag hvad jag skall tro?4 Du Menade väl aldrig att jag skulle säga en osanning för alt behaga dig?t Sämre hade du kanske kunnat göra. Men det är ett konstigt lif, det här äktenskapslifvet. Jag är icke van att dansa efter någon annan pipa än min egen — och jag