Aftonbladet – 2 mars 1861, sida 2

flera veckor senare gick danske kungen öfver gränsen! Vid denna tid hade i Strömstad hungersnöden och en den rysligaste farsot gjort förbund med krigets alla öfriga eländen, såatt, när staden slutligen intogs, sjelfva fienden kände barmhertighet och lät den vunna segern ej falla ev å martyrerna: de erhöllo till och med nödhbjelp. Detta var scrligell ett bittert bröd för staden; men :hvad hopp fanns nu för den att någonsin få äta annat? Det var icke allenast. med de af danske konungen raserade befästningarne och magasinerna som hoppet försvann, ack nej, det hade åtföljt den kula, som förirrat sig i löpgrafven vid Fredrikshall. När sent omsider en dag kong Karls ofred förbyttes till fred och staden åter hade frihet och tillåtelse att andas ut, lågo sinnena ännu i. en djup dvala, och så lågo de långlig tid, särdeles sedan kung Karls tio år, d. v. s. de skattfria, gått till ända. Det var nu icke blott ett dödvatten som gick enom Strömmen — det var rent afen öd stad. Och stort under var att denna stad någonsin vaknade igen. , Nästan hyarenda billig ansökan, som den gjorde, afslogs, och en oändligt liten-ersättning härför var den medifna rättigheten att få upphandla jern i ermland och bränna tjära af stubbarna på Dalsland. Denna s. k. ersättning var af så mycket mindre värde som stadens handlande icke fingo u plöpe oxar för att gå i byteshandel åt Wermland. Och hade icke vid denna. tid en hummerhandel med Holland kommit i gång, snarlik den som nu drifves med England, så skulle höga öfverheten kunnat komma i tillfälle att låta bränna tjära af stadens egna hus-stubbar. Tyvärr hade