Aftonbladet – 1 mars 1861, sida 1

näget finna lämpligt att äfven lemna plats åt hans artikel. För vår del finna vi författarens bevisning i hög grad svag och otillfredsställande och torde finna lämpligt att en annan dag upptaga densamma till närÅ mare skärskådande. Vi kunna dock så mycJ ket hellre låta dermed anstå en eller annan 1 dag, som. en insänd uppsats, den vi här nedj dan återgifva, lemnar ett ganska godt bidrag till sakens belysning. Vi förutskicka endast den anmärkning, att det häri sjelfva verket gäller någonting helt annat än hurudj vida bränvinsbränning skall få idkas på en eller annan jordegande landshöfdings gods: ;j det gäller huruvida det skall blifva häfd på att det mycket lätt låter sig göra att kringeö det lagstadgade : förbudet för en stor och ;lomfattande kategori af embetsoch tjenstemän att befatta sig med en tillverkning, ställd under en undantagslagstiftning af den beskaffenhet att den, om den skal kunnsz, 4 upprätthållas och de gröfsta missbruk. vad. vikas, förutsätter att administratiopen. och domarekåren skola i densamma vara fullkomligt ointresserade. Det är ur denna synpunkt vi betraktat den då vi börjat sysselsätta -Joss med densamma, och det är ur denna -I synpunkt vi se den då vi tro att allmänna åklagaremakten ganska mycket förbiser sin pligt, om den icke bringar frågan under -) domstols pröfning, på den enda väg detta kan ske, nemligen genom åtals anställande mot de landshöfdingeembeten, som meddelat tillståndsresolutioner, hvilkas lagenlighet är så tvifvelaktig som de här irågavarande. Då vi hört en och annan, med anledning af landshöfdingeembetets i Stockholms län svar till justitiekanslern att någon bränvins bränning för närvarande ej eger rum å landshöfding Bildts egendom Lina, föreställa sig, att vår uppgift om bränvinsbränning derstädes icke skulle vara grundad, böra vi erinra, att i vår notis om saken uttryckligen omförmäldes, att å Lina idkats bränvinsbränning sednast förliden vår, men som hr Bildt redan då var landshöfding företedde sig alltså äfven der den casus, hvarom fråga var. Vi lemna för öfrigt ordet åt vår insändare, hvars uppsats här följer: Till redaktionen af Aftonbladet. Att icke mindre än trei tjenst varande landshöfdingar nästan samtidigt blifvit noterade såsom de der råkat i något slags könflikt med bränvinsförordningens första paragraf, är en händelse, som icke kan undgå att väcka stort uppseende i hela landet, nästan större än Gaötas fall, enär detta kunde beräknas skola inträffa sedan fästningen började belägras, hvaremot den ofvannämnda händelsen icke kunde af allmänheten förutses, just derföre att de ifrågavarande landshöfdingarne, om de behörigen påaktat sin framstående position, ganska lätt hade kunnat undvika den obehagliga konflikten. Om till exempel en kronofogde eller länsman velat ställa sig så, att han kunnat råka ut för enahanda konflikt, så äro vi fullt förvissade om att deras förman — landshötdingen — genast ansett sin pligt fordra att med hela tin maktfullkomlighet uppträda såsom målsman för Xdet passandeX, och vi föreställa oss, att på dessa tjenstemäns jord hade under ingen förevändning bränvin fått tillverkas. Om ändå den der konflikten gällt någon af de sista a i den långa förordningen, så hade man möjligen kunnat derivera den från obekantskap eller förbiseenende, föranledt af brist på tid att läsa författningen till slut; men nu är det rent af omöjligt att dessa konungens befallningshafvande ha kunnat vara okunniga om den första paragrafens både anda och lydelse; enär de samtlige varit med om att stifta författningen och sedermera väl icke varit så öfverhopade af göromål, att icke densammas genomläsning till slut kunnat medhinnas, desto hellre som de dertill nästan opåmint varit förpligtade, emedan dels deras ställning ålögger dem att tillämpa den, ochfdels författvingen specialiter rörde dem ganska nära. Nr Den ofvan antydda händelsen — konflikten ha vi kallat den — består, såsom bekant är, deruti — att de trenne höfdingarne, som alla hafva den tyckan att vara betydlig jordegare, tillåtit sina arrendatorer att idka ränvinsbränning, en handtering, med hvilken landshöfdingar uttryckligen äro förbjudna att befatta sig. Rörande landsfiskal Askeroths i rättegångsväg framställda antydan, att arrendekontraktet om Brogården möjligen kan vara understucet och att bränvinstillverkningen derstädes bedrifves för egarens, landshöfding Sparres räkning, äfvensom rörande vissa omständigheter vid bränvinstillverkningen vid de begge andra landshöfdingarnes egendomar, skola vi längre fram yttra oss särskildt. Första hufvudfrågan nu är naturligtvis, hvilken tydning det i 1 8 2 mom. bränvinsbränningsförordningen intagna förbudet för landshöfdingar jemte åtskilliga andra embetsoch tjenstemän att befatta sig med bränvinstillverkning, rätteligen skall erhålla för att öfverensstämma med lagstiftarnes mening. Enär detta förbud gäller i allmänhet för Cembetseller tjensteman, som till följd af sin befattning kan komma att deltaga i beslut om bränvinstillverkning eller kontroll derå4, är den påtagliga afsigten att — ieke såsom justitiekansleren temligen puerilt antydt, för att dessa embetsmän genom sitt föredöme skola verka på allmänheten, ty då skulle de ju lika så väl äfven kunna förbjudas att förlära spritdrycker — utan fastmera att ställa dessa funktionärer på en från det enskildta intressets påtryckning oberoende ståndpunkt, d. v. s. — om vi så få uttrycka oss — förekomma hvarje frestelse hos dem att besluta eller kontrollera skeft uti något fall, som till bränvinstillverkningen körer.