Att frihet; ändring och förbättring yrka I denna platta Yerld af verklighet; Det är ju blott att splittra slägtets styrka, Så tänker han; ty han är blött poet: Så mycket mer, som nogsamt hela styrkan Behöfs i konstens egen atmosfer, Förgiftad — tycker hin — af afgudsdyrkan För franska mönster, framförallt Voltaire. Hur kan man politik ens nämna våga, När skönhet, lifvets blomma, är i fråga? : Nej, upp till diktens högland; sångens rike! Han kämpa vill om mark; som-kamp är värd ! Men der hans milda grymhet saknar like, och blomsterlian tror sig född till svärd! Föraktarn af reform i samhällslagen I konstens lagbok är en frihetsman; Att der finns brister, ser han klartsom dagen, Och fram han träder och för stormen an; Ja, der, der är han sjelf en reformator Och blir — sont ändra — kallad usurpator! 5e, under nött förgyllning kopparn ergas På lyrans utifrån beställda sträng! Förvittringen ej lärgre kan besvärjas Af någon smakens lag, om än så sträng. Den vådeld, Thörild? tändt, man lyckligt slägkte; Men tiden -ack, den tiden, hvad den går! Det har på nytt växt upp elt yngre slägte, Och pudret vill ej trifvas på dess hår. Inunder ytan ren det länge brunnit; Fast oron ej sin målsman ännu funnit! Då flammar Phosphoros! Från gryningshimmel Han tljungar ut den nya-dagens glans. Hvad öfverraskning; hvad tumult ochhvimniel! Ty hvarje stråle är. en -gyllhe lans, Och hvarje lans till djeriva stötar måttas Mot något, hittills vördadt såsom Nag! De gamla klingorna till motvärn blottas ; Men ack, phalangen glesnad är och svag; Pörgäfves klingar vred den gamla lyran; Allt mer den växer, den förmätna yran!