Men alltför länge ren jag djerfdes dröja Vid öfvermäktigt ämnes rikedom; Att ens jag nånsin mäktat stämman höja Jag häpnar... jag besjunga Atterbom? väl sannt, jag ren det sagt, jag föga aktar, Om denna — skall jag den benämna dikt? — Af hela verlden klandras. Jag betraktar Den ej som konstverk, men som samvetsj ligt; Hvad mer om blomman, strödd på hvilokullen, Blir sedan krossad, trampad ned i mullen? Men han, han esjelf..? Om-klangen än måhända AT jordens: lyrör till huns öra når? Om grafvens hvalf kan genljud. öfversända Af hvad i efterverlden föregår? Dock nej, han ej lär vredgas uti griften, Ty eji Titvet vredgas kunde han; Och nog han vet, att, fastän mattär skrifter, Mitt öga tårades, mitt hjerta brann; Och nog han vet, att här jag icke diktat, Men endast stammande min känsla biktat! En färglös ruta, länge genomstrålad solens glöd, till sluts plär bär och der AT några regnbågsskiftningar bli målad; Det är af solen rutan färgad är. Hur matt är färgen, för att vara fluten Ur sådant ljus; men det är glasets fel! Det är hans glans ändå, fast blek och bruter, Det är hans Tid ändå, fast kall och stel! Förmätna rutan må man strängt fördöma; Dess fel är stort, den kan ej solen glömma ! EO ernbanvagnars värmnicg .ech npplysän må vån rr Så Paris in Föntameblau Dar man gjort försök med att uppvärma alla Yagnärne på en gång. Personvagnarne på östra