Hur väl jag minns den lille, store mannen Med än ja nästan bräckligt byggd gestalt, Med:g örifockar kring den höga pannan, Som tyngdes framåt utaf tankars halt; Hans: gång halft vacklandejty foten drömde, Att den bevingad genöm rymden skar — Och dock jag hört, hur han sig sjelf berömde, Att outtröttlig gångare han var?l — Hur hjelplös, när en tallrik eller sedel Han fått i hand, de lifvets hvardagsmedel! Hur fromt han kunde yfvas af sitt värde, Ett barn, som säger jemt: när jag blir stor; Hur -hjertemild han var, när värst i färde Att-kritiskt dundra som en Akathor! Att hammarn verkligt slog, han visst ej drömde, Han tänkte blott på blixtens fagra glans. 5e sjelf, hur ifrigt sen han allt berömde, När: åldern : honom lärt. -.att jorden fanns! Men fåfängt gubben idel honing skrifvit Det fosforns foka smak dock ej fördrifvit! Dock snart försvinner hvarje harmsen imma, Som stunden andats på hans poesi, Och snart skall djupa spegeln klarnad glimma, Och hvarje hjerta se sin bild. deri. ; Jag skalden: Atterbom, — har ingen fara! Han-blir nog läst och älskad och betömd; Men älskligheten af hans sätt att vara, Ack, den pokalen är för alltid tömd! Att höra honom,... nej, ej nog med detta, Nej, nej, man måste honom sett berätta! Berättelsen fick Hf; man såg den kända! Man sjelf var med! Vi följdes alla-åt! Det vanligaste värde fick, och spända Vi lyddes, till den minsta anekdot. Af allt dock helst, när talet var om skalder, Och fritt hannågon dikt för 0ss beskref; Då kunde man ba trott sig se gud Balder. Som från Apollo fått ett-skaldebref! Af tusen andra poesi har skrifvits, Att så berätta den, ej någon gifvits!