Hvad vill, du dock, du unga skaldeskara? Det vetidu icke rätt; men något nytt. Det känner du förvisst, det måste vara, Ty allt det gåmla tycks ju lamt och lytt! När dagen VAknar, vaknar äfven vinden, Ochinsjöns spegelglas den krossar yr, Den skakar halfförvissnad blom från linden, Den hvirflar danim, den bråkar, susar, gnyr! Hvad villden? Bah! Det blir en fråga sedan! Nu minns den blott, att detär morgon redan! Så låt oss icke -klandra morgonstunden, Att ej som fullväxt middag den-blef född! Nog fanns det torra blad i lagerlunden, Och nog var sångens: boja omildt lödd? Ex liten storm behöfde nog: att rasa; — Gud vet, när löften annars blifvit fri? Om ock.åt stridens,sjelfva våld och fasa Vi nu må småle, tacka borde vi Den unga hop, som klädde skott den tiden; Ty otacksam är alltid förpoststriden! Ej heller bör man väl så mycket undra, Att, der en ensam perla skulle klädt, Der satte dessa genast mer än hundra — Juvel och morgondagg förblandas lätt! Ack, när ur ebenboltzpaulun sig böjer Auroras fägring uti rosigt skick, Hvem kan väl undra, att en yngling röjer En purpurverld uti sin ungmös blick? Hur vill man väl, att heta,. unga blodet Beständigt segla skall med pejlingslodet? i Men nog om skalden; menniskan skall egnas ; Den sista blomman i min bleka krans! Måhända skall-en gång vårt öra fägnas; Om möjligt, af en sång mer ljuf än hansy Men aldrig len väldig skald du skåda, i En man med äran3 glans på Pindens topp, Och dock 8åEik ett ibarniätt blott af våda, Så tyckte mån, han fått en fullväxt kropp! Man såg, att blott en dröm var: honom jorden -Han häpen vaknade Professor vorden!