Aftonbladet – 26 februari 1861, sida 2

Jå, här är fråga om en skald, hvars töner Kan täfla med det skönsta, något land Och något folk i jordens skilda zoner, Från polens is och till eqvatorns brand. Ar stolt att:ega; — men hos oss i stället, Hos oss, der sätter afund sig till dom, Och småförståndet, slentrianen,.gnället, Ja, här är fråga, här, om Atterbom Den store skalden, som man nu förglömmer Och, när man honom minns, man djerft fördömer. Säg ej, att dock jag orätt Kar, emedan Det mesta klandret nu har tynat af, Och mången stämma ju har höjt sig sedan Till rimoch prosaloftal DN hans graf. — Ja, striden är förbi, och liknöjdheten I dimmor höljer hela denna sak; Men, det förstås, till grafhögtidligheten Man skyndade, att här och der en vak bv Aganippen ex officio hugga, Att öfver urnan låta verser dugga ! Men knappt var detta gjordt, förrn töckenhöljet På nytt för scenen sänktes tyst och fort, Och skaldens hågkomst och begrafningsföljet De löstes upp vid kyrkogårdens port! — Bemöt ej detta allt som öfverdrifvet, Och gif mig ej som motbevis och svar, Att ej i döden blott, men ren i lifvet, På ort, som vederbör, han erkänd var, Att högsta domstoln öfver svenska ordet En plats åt honom gaf vid domarbordet. Det valet prisas må! Jag värjan sänker, Salut för oväld och för storsinthet! Men ej en stafvelse jag efterskänker I käromålet mot vår allmänhet! Dess sak, den ej i längden :kan försvaras,! Till doms en ång dess: slöhet måste fram, Och atterbomska sången skall förklaras För Sverges ära — och vår samtids skam! Vulkanen länge hopar glöd i barmen; Och långs — men till utbrott — samlas harmen!