Aftonbladet – 26 februari 1861, sida 2

Att slägtets vagga stod i solens länder, Det säger sagans, säger hjertats röst; Kompassens kalla nål mot norr sigvänder, Mot söder pekar känslan i vårt bröst; Och djupt i nördisk sög bland fur och granar Der växer längtan, en linnea lik; Den vet ej sjelt utaf det; men den anar Och drömmer en natur, mer ljuf och rik; Den sprider mandeldoft bland ljung och stenar, Men vet ej sjelf, hvad den med doftet menar. Men längtans vinge, engång te gifven, Beständigt växer, skjuter ut. alltmer. Felicias skald, af medfödd oro :drifven, Från nordens köld mot söder blickar ner. Men. vingen fjädras! Nuet är för nära ; Den lockar, det förflutnas aftonglans: Kring gråa höjderna af forntids ära; — Dock snart för trång blir hela jordens krans, För trång blir tiden, trång blir verkligheten, Och utom båda söks lycksalighetent, Ack, just i denna obestämda trånad Han sjungit ut en ton ur nordens själ; Det är en inhemsk känsla, ej en lånad, En solig aning om ett svunnet väl! Och tiden ... Lägg blott handen på ditt hjerta! Och verkligheten ... Säg mig, son af nord, Säg, tror du, att den stillas, längtans smärta På en med om och men belastad jord? Nej, drömmarn Atterbom var svensk, var nordisk Med sydvänd längtan, växt till öfverjordisk ! Och dock, ej nordisk blott, men allmänt jordisk! Hur längtar ej vår hela arma slägt? När hjelten störtar fram förfärlig, mordisk, När svärmarn späker sig i klosterdrägt, När tänkarns lif med lampans olja täres, När Me fred af menskovännen dröms, När guld, när makt medrastlös törstbegäres, — nunder allt en sällhetsträngtan göms; På hvarje blad i boken menskolifvet 234 På bakre sidan står Felicia skrifvet !