Aftonbladet – 26 februari 1861, sida 2

Nej, nej en annan-dtid, ett annat slägte Det fordras att bedöma Atterbom! För denna tid sin flygt för högt han sträckte ; Men tiden följer efter småningom; Ty-slägtet hastar rastlöst på sin bäna, Och uppåt, ej: blott framåt, banan går — I fjerran redan tycker ja mig-spana Den höjd, der-skaldens dikt på förhand står, Ack nej, försvarare han ej behöfver, Jag vet det väl; men ... ja .. detsjudit öfver! Må derför, hur man vill, man sången klandra , Som svag, — som skef, — ej värd sitt föremål; Betyder intet! Lägg den bland det andra, Bland denna ved, som samlas till ett bål; Ty en gång efterverlden skall sig resa, Och hundra pennor rista hans försvar, Och sist, att plåna ut vår samtids nesa Och dölja, ati hanen gång misskänd var, Skall ånfall och försvar till slut förenas Och brännas på en gång, och luften renas! När dimman då är bortbränd, luften klarad, Då ser man vägen till Felicias land, Der ungdomskällan väller frisk bevarad, Och skalden dricker den med bröst i brand Och sjunger om sin sång för tusen slägten, Den evigt sköna skaldehjertats dram ... Vid tanken blott på den jag känner flägten Af sommarvind, och midt i vinterns ram, Som nu derute binder is kring norden, Jag ser en tafla af den södra jorden! Hur palmen lyfter der sin fjäderlika, Sin ädla krona på kolonnlik stam! Hur drufvan klänger, tyngd af klasar rika! Ur snåret blixtrar röd granaten fram! Från berget midt emot ett källflöd brusar Och ammar skog, med frukt och blom behängd ... Och blodet, hur det genom pulsen rusar, En purpurström, med fruktbar eld bemängd! Ack, nordens oskuld är en snöfödd sippa; Orangens snö slår ut på lavaklippa!