Aftonbladet – 26 februari 1861, sida 2

Men hvem har sagt er, skall man kanske fråga. ?Att-skalden och hans sånger vi förglömt? Hör upp, att er med denna ängslan plåga! ?Den är en elak dröm, som sjelf ni drömt.? — En dröm? Ack nej! Beviset ligger nära! En spetsig penna har ju åter höjts; Med stöt på stöt förgöras skall hans ära... Er allmän harm och häpnad har välröjts? Tyertom! Af klandrets skärpa kittlas smaken, Och ingen frågar efter sjelfva saken! Dock :.. -hvarför harmas? Tiden är ej mogen, Och. ämnet är för mycket från i går. En hjeltes bild ej tecknas klar och trogen, Då tecknarn uti gvarglömd krutrök står. Och öfver fältet för de fordna.strider Ar luften än ej riktigt skir och klar; Den blir det dock alltmera; hvad det lider; Men mycket damm och dunst är ännu qvar; Fast elden tystnat har, sig höra låter Ett eko än; som nu först kommer åter! Hur skulle. ock man hittills hunnit skilja Från skaldens verk hans nyss försvunna jag? Man kanske kunde, om man kunde vilja; Men viljan — om den finns — är än helt svag. De gamle än iltjemt sig drar till minnes, Att Atterbom en gång en yngling Var, Och att han, öfvermodig då till sinnes, På verk af gamla skalder händer bar; Man tror och säger, att man allt förlåter; Men hur det är, så står dock mycket åter! De unga deremot, de hört om gubben Och all hans blida brist rå oktiskhet; De sett kanhända mossb: 2 sirbben, Men ej det träd, som bar:c ghet. Och andra, vi, som honom nära kände, Som värmt vårt hjerta vid hans älsklighet, Som vid hans glöd vår unga flamma tände, Kanhändarfelas oss opartiskhet? Kanhända äfven mig det jäfvet gäller, Att hjertat slår för hårdt, när dom jag fäller?