OM ATTERBOM. BIDRAG TILL HANS BILD. AF ROBERT va KRAMER. Poscimur ! — Skalden. — Politikern. — Fosforisten. Menniskan. — Yredgas icke! — : En tanke länge tyngde på-mitt hjerta, Liksom en skuld, som växer dag från dag: Med vrede mot mig sjelf, med harm och smärta Jag ständigt fann min lyras strängför svag! Förgäfves brann jag af en dubbel låga: Beundrans eld och hjertats tysta glöd; Ty vet, ej skalden blott med Phoebi båga Nej, skalden sjelfjag kännt..., och han är dö Ja, hela år han hvilat ren i mullen Och dock jag intet offer bar till kullen! , Ve dig, du strängaspel, som fegsinnt skälfver Likt aspens löf vid tanken på din pligt! Förgäfves du på vanmakt skulden hvälfver — Ett underhaltigt skäl, en okrönt vigt! Du kan ej nå Parnassens högsta kanter Att rycka ned en lager, honom värd.... Soldat, framåt! Man stormar höjdens branter — Framåt! — ochskyller ej på bräckligt svärd ! Hur arm man är, en skärf man dock kan bringa, Och-undflykt är, att offret är för ringa! Helst här; ty här, dessvärre, är ej fråga, Om att till öfverlopps, som hyllningsgärd,. En droppe olja gjuta till en låga I ryktets tempel närd på vårdad härd; Nej, här är fråga om att gälda skatten; Der hvarje penning nu är räknad snart; Nej här är fråga om en sol, mot natten Och glömskan sjunkande med ökad fart, Omen, som endast de:tycks.ha i minne, Som detta minne gömt i hämdfullt sinne!