Aftonbladet – 25 februari 1861, sida 3

de krigförande. De fortforo att inneha d prstionen hvilka de intagit före kriget e afstodo från att befästa sig i dem så att de från dem kunde tillfoga hvarandr: skada. .De tycktes, med ett ord, vara ge nomträngda af den tanken, att öfver dera: tillfälliga stridigheter stod ett högre intresse lika dyrbart för dem båda, nemligen at upprätthålla ordningen i den hel. fadrens stater. — Garnisonerna i Ferrara, Comacchio, Bologna och Ancona kunde i.all säkerhet öfvervaka lugnets upprätthållande i legationerna och markerna, på samma gång som den franska garnisonen vakade deröfver i Rom. Dessa öfverenskommelser voro tillräckliga att betrygga säkerheten för den heliga stolens stater. Då Frankrike lät österrikarne stanna qvar i de garnisoner, som de innehade på det påfliga området, gjorde det en oerhördt stor eftergift, men det var en eftergift af aktning och tillgitvenhet för påfven. Politiken kunde lida men deraf; men högre än de politieka intressena ställde kejsaren kyrkans öfverhufvuds oberoende och värdighet: Imgenstädes, der vår fauna svajade, tillfogades den hel. stolens makt ringaste oförrätt. Medan den italienska frihetens öde afejordes på slagfälten vid Magenta och Solferino, stördes den eviga stadens lugn icke ett enda ögonblick af alla de rykten, som från alla delar af halfön inlupo. Revolutionen, som störtade Parmas, Modenas och Florens troner, skakade ej Vatikanen. Rom skälfde i sin patriotism vid det kanondunder, som afgjorde det italienska fäderneslandets öde. Men dessa skälfningar, som tillbakahöllos af Frankrikes fasta och beskyddande hand, voro blott ädla bevis på de sympatier, det ingaf, och hvilkas utbroti det blott hejdade, på det att de icke skulle förnärma eller oroa Pius IX Hvad gjorde väl Österrike under tiden? Det öfvergaf plötsligt alla de platser, som det fått förtroendet att bevaka. Vi äro öfvertygade om, att det ej var någon beräkning af Österrike, utan en nödvändighet för dess krigsplaner. Men: detta brådstörtade aftåg borde medföra följder, lätta att förutse. Dess ai Irginr hade mot den påfliga regeringen väckt patriotismens hela harm; dess afmarsch lemnade denna makt utan försvar mot den länge undertryckta nationalkänslans reaktion. Det lemnade efter sig endast en myndighet utan styrka mot ett missnöjdt folk. Således gjorde Romagna icke någon revolution; det behöfde ej eröfra sin frihet; det återfann den i österrikarnes toma kaserner. Frankrikes trohet mot neutralitetsgrundsatsen, energien i dess ställning till Rom, för att mildra vittnesbörden af den erkänsla, vilka bevisades det, så mycken klokhet, ippriktighet och sjelfförnekelse, funno emelertid knappt någon vedergällning i den våfliga regeringens sinnesstämning; och i len af våra soldater bevakade Vadkanens omgifning voro Frankrikes segrar blott en lla dold missräkning. (Forts.)