Aftonbladet – 25 februari 1861, sida 1

Falken är dernere och Majken utgångena Den unga damen ärnade helt-be! händigt: afsluta saken härmed och smyga sig ut. EMemsell Margreta, jag har icke ärnatatt söka hvarken Falken eller hans hustru i dag: Jag ärnade... Nej, fly för all del icke — jag skall ej vara vidlyftig.t Men herr kapten ser ju hvad göromål jag: har! Icke är det möjligt att jag kan bli qvar — jag kan det verkligen icke: jag är ju alldeles hvit. Hon kunde mera sanningsenligt ha sagt alldeles röd4, ty nu hade rodnaden hittat väg till hennes ansigte och brände från halsen till pamnfästet, der rn knappt kunde skiljas från den röda duken. Om mamsell Margreta går, så har jag fått hela det svar, jag behöfrer. Men gör icke det — bättre stund kommer ej igen... Får jag säga ett par ord? tillade han med kort och upprörd röst; och då ingen vägran afhördes, fortsatte han: Länge, mycket länge . har denna gamla strand legat mig tungt på sinnet. Jag har stridt hit och dit, men slutligen var beslutet stadgadt att bli medborgare i ett annat land, och jag var nästan fullkomligt klar till utfarten, när midsommaraftonen inträdde. -DåC— han höll upp några ögonblick — skakades jag först in i själen af min gamle fars ord. Gubben talar icke ofta, men när han gör det, är det sådant som en son med vördnad kan höra på. Han förebrådde mig att ljag ville vända min håg från de böljor, som utkastat mig i verlden, och från den gamla nu-strandade skutan, com skyddade mig, då jag icke Kunde skydda mig sjelf. Blil qvar, sade hän, och gift d:g! Tänkande på dessa ord, gick jag utåt torget, och der skakades jag in i hjertat af en syn, com sedan alltid följt mig, För hvarje dag