Aftonbladet – 23 februari 1861, sida 1

VYCLIUCH. Den är författad med större stilistisk talang än de föregående broschyrerna af samma slag samt utmärker sig för mycken klarhet och precision. Hvad min kan anmärka är. att ett verkligt slut, en ordentlig konklusion af de skarpa mot påfvestolen riktade premisserna saknas. Det är denna konklusion som det är öfverlemnadtåt Europa att sjelf draga, och. sjelfva broschyrens utgitfvande just nu utgör i detta hänseende en tillräcklig fingervisning. Vi göra i dag början med att meddela våra läsare detta märkliga aktstycke in extenso. De diplomatiska handlingar rörande den tomerska frågan, hvilka blivit offentliggjorda af regeringen, samt utrikesministerns märkliga berättelse ha kastat en bjert dager öfver den franska politikens ärlighet och hofsamhet. Men dessa underhandlinfl i hvilka kejsarens tillgifvenhet för den elige fadren och den påfliga regeringens bestämda motstånd uppenbara sig. på ett så öfverraskande sätt, Pöra ej lösryckas från en följd af fakta, som stå i direkt samband med desamma. Allt: ifrån sitt. tillträde till makten har ejsaren .mångdubblat åtgärderna för de eligiösa intressenas beskydd; en värdig rfvinge af den odödlige stiftaren af konkordatet, har han satt en ära i att gifva kyrkan allt, som kunde åter h ja hennes uktoritet och göra dess sändning större. För: att rätt kunna bedöma den närvaande ställningen, sådan hon visar sig af e handlingar, som nu blifvit underställda amrarnas bedömande, är det således af vigt, att de sammanställas och förklaras i ålla sina: detaljer och till alla sina driffjedrar, kända så väl som hemliga, hvilka karakterisera densamma. Det är af stor vigt, att landet fullkomligt upplyses före de debatter, som skola ega tum i senaten och lagstiftande kåren. Det är detta skäl, som förmått mig företaga detta arbete; det har synts mig, att min officiella karakter, långt ifrån att lägga något band: på min författareuppgift. endast gjort den mera allvarlig. Den befattning, Jag innehar under hr inrikesministerns höga ansvarighet, tillät mig ej att behandla eft så vigtigt ämne utan hans samtycke. Meden liberalism som ej kan öfverraska någon, liar refve Persigny ansett en kejsarrikets embetsman äter kunna uppträda fåsom författare, för att fullkomligt oberoende beHandla en stor fråga, samt att det offentliga lifvets första pligt är att upplysa sitt lands allmänna mening. Det finnes för närvarandei Europa en fråga, som beherrskar aila de öfriga, det är Ttalien, och det finnes i Italien ett intresse, som innefattar dess historia och dess öde, det är Rom. Aterfordradt af kyrkan och tron såsom den katolska enhetens garanti och hufvudstad, eftertraktadt af halfön såsom dess nationalitets hufvudstad, har Rom varit vår tids vigtigaste och farligaste problem. Gudi lofvadt, har det andliga påfvedömet icke satts i fråga. Vi lefva ej längre på kätteriernas, schismernas och religionsigens tid.: Det är tvärtom obestridligt, att katolicismens expansionskraft snarare sträfvar att förökas än förminskas i verlden. I Frankrike ser den katolska kyrkan, mäktig och lugn midt ibland fritt utöfvade dissiderande trosläror, sitt moraliska anseende förökas under våra lagars och seders skydd. Allestädes utomlands, dit vårt civiliserande inflytande sträcker sig, för hon med sig fröen till tron. Bakom våra fanor visar sig alltid korset, och genom att skänka den hel. fadren flera själar än han någonsin kan förlora undersåter, utvidga vi för hvarje dag gränserna för det verkliga välde, hvars säte Rom är. Men påfvens verldsliga makt genomgår för närvarande en kris, hvars betydenhet vi lika litet vilja nedsätta, som vi vilja förringa dess faror. Såsom en politisk fråga berör den regeringarnes och folkens största intressen; sm en religiös fråga upprör hon sinnena, uppskrämmer tron och förtager allt hvad menskligheten har mest vitalt och djupt. Ur denna dubbla. synpunkt ikläder sig allt, som rör kyrkans chefs andliga oberoende, en karakter af universalitet, somutöfvar sitt inflytande på alla nationers diplomati, och isynnerhet på Frankrikes. Hvilka äro då orsakerna till denna kris? Hvem har åvägabragt denna olyckliga cntagonism. mellan påfvedömet och Italien? Hvem har underblåst misstroendet mellan Vatikanen och Tuilerierna? Om påfven i dag är isolerad, om han står afsöndrad från den italienska rörelsen, hvars naturliga 1edare han är, om han förlorat en del af sina stater, hvems är väl felet? Är det den franska politikens? Har denna politik brustit, i oktnin hängifvenhet, uppriktighet, tålamod, sjelfförnekelse och förutseende? — Har icke kyrkans äldste son varit en akt. ningsfull-och trogen son? Det är nödvändigt att ansvaret härför ändtligen definieras, samt att vid ett noggrant afvägande af fakta hvar och en får den andel, som tillkommer honom. Den allmänna meningen skall veta att urskilja hvilka de äro, som genom sin förblindelse eller beräkning ha fört påfvens verldsliga makt till den punkt, der den nu befinner sig, samt hvilka de äro, som genom sina alltid ädla bemödanden och sina alltid föraktade råd skulle kunnat bevara och befästa densamma. I. Då nationalförtroendet den 10 December 1848 lade makten i händerna på kejsarrikets arfvinge, sällade sig presterskapettill mn fallna fr stR TV ad rom mån dan de.