Aftonbladet – 22 februari 1861, sida 3

UCH I UKLODET IOUV., UL UCH kallkt, SUH Tobestridligen bidrog att sätta henne i ver ket, nemligen att hon skulle tjena såsom e: driffjeder till ömsesidig inverkan af di konstnärsideer, som hittills gifvit de tre ri kenas konstnärer en temligen olika riktning denna tanke skall, såsom vi hoppas, finn: en god realisation, så att föreningen, uta! att hon är den sällskapliga sammanknyt ningspunkten, hvilken i och för sig förläna henne ett stort värde för oss, tillika skal befordra en mera allsidig och derigenon mera likartad utveckling af våra konstnär liga förhållanden, hvarigenom sålunda der skandinaviska enhetsidn, om man ändtliger så vill, äfven på detta sätt skall befrämjar och bringas närmare sitt förverkligande Det är dock för tidigt att tala om detta det är i alla fall blott ett hopp, vi tillåte oss uttala. Musiken är icke den konst, som minst äl skas af oss; knappt någon afton förgår utan att pianot slås upp samt en eller an annan i musikaliskt afseende halfstuderac röfvare förnöjer våra öron. Det väckt derföre allmän glädje, då den danske musi kern Ravnkilde lofvade att arrangera er ordentlig konsert för oss, vid hvilken både han till följd af sin vidsträckta bekantskar med Roms musikaliska notabiliteter lofvade att låta oss höra riktigt god musik, och helc föreningen fick tillfälle att visa sig och sir vackra lokal i en värdig skepnad för de främmande, som inbjöds bland Roms bäste familjer och mest kända konstnärer. Detta sista var af icke ringa betydelse; likasom ett land utsänder jordomseglingsexpeditioner, skickar sändebud 0. s. v. för att göra sitt namn kändt bland jordklotets aflägsnaste innebyggare, så gladde det oss att fö ett tillfälle att visa vårt sköldemärke och göra vår skandinaviska suveränitet, hvilken man tyvärr alltför ofta förblandar med den tyska, känd och erkänd. Det lyckades också öfver förväntan. Jag vill ej uppehålla mig vid programmet, som innohöll, utom en högeligen anslående qvartett af hr Ravnkilde sjelf, nummer af Bach, Mozart och Beethoven. Roms, första sångerska, signora Parisotti, sjöng. Ahöraresamlingen var lysande. Ryska prinsessor, italienska adelsdamer, konstnärer och celebriteter i hvarje genre fyllde salen. Jag beklagar att jag ej besitter en af dessa franska följetonistpennor, för hvilka det är en småsak att utmåla en dylik fest, så att läsaren hör sidenklädningarnes frasande. Bland de bjudna befann sig en här bekant litterär dam, fru Schwartz, Garibaldis historiegraf. Man berättade mig om henne, att medan hon arbetade på sin bok hade hon en dag, då det var främmande hos henne, af glömska lemnat manuskript framme på skrifbordet. Kardinalvikarien, den mäktigaste man i Rom näst påfven, befann sig i sällskapet; han fick se manuskriptet, och i kraft förmodligen af sin officiella värdighet såsom nervus rerum här drog han ej i betänkande att titta väl djupt in i detsamma. O, skräck och fasa, det var fullkomligt demokratiskt! Den olycklige kardinalvikarien hade just råkat på ett stycke om det klerikala partiet, hvari dessutom kardinal Antonelli äfven fick sin beskärda del. Nästa morgon ställde han till stor uppståndelse, och det var med mycken möda det slutligen lyckades författarinnans inflytelserika vänner att få saken nedtystad. Förmodligen är hon för framtiden försigtigare med sina manuskripter. Oaktadt hon således rivaliserar med den tappre generalen, hvilken, såsom bekant är, sjelf har författat (eller låtit den store charlatanen Alexander Dumas, hvilken ännu befinner sig i Neapel såsom tidningsredaktör och hedersuppsyningsman öfver muserna, författa) sin historia, finns det ingen författarefiendska mellan dem; fru Schwartz känner Garibaldi personligen och gaf danske bildhuggaren Bissen ett rekommendationsbref till honom, då han för en månad sedan reste till Caprera, för att utföra en beställning från Danmark, hvilken gick ut på ingenting mindre än generalens bröstbild. Förmodligen har rekommendationsbrefvet gjort god verkan, ty han har ännu ej återkommit. Att komma härifrån till Caprera är för öfrigt ingen lätt sak. Man måste öfver Genua gå med ångfartyg till ön Sardiniens vestra kust och derifrån på en ridväg tillryggalägga nära två dagars väg, innan man kommer till det ställe i sundet mellan Sardinien och Corsica, hvarifrån man kan komma öfver till Caprera. Denna otillgänglighet gör Garibaldi på Caprera till en verklig mythisk person för tidningarne härstädes. De mest olika historier cirkulera om honom. An berättar man att han blott har en liten. tarflig stuga, än att Victor Emanuel låtit bygga ett nytt, vackert hus åt honom, än alt han är nästan utblottad på erforderliga penningar till sitt lifsuppehälle, än att han kan disponera öfver betydliga medel, hvilka insamlas af de särskilda revolutionära komiicerna, och genom hvilkas bjelp han agiterar, kontraherar lån, utrustar frivilliga o. s. v. Han är alldeles inhöljd i en nimbus, som ej gör det möjligt att tydligt urskilja det. som är honom närmast. Konserten är slut, de sista tonerna al finalen till Beethovens qvartett ha dött bort; min uttröttade resånde gäst väntar på att jag skall följa honom hem genom de många gatornas labyrint. Månen står blank och rund och höljer Peterskyrkan och de fjerran bergen i ett klart dimnät. Ånnu er gäng skola vi kasta blicken öfver den slum: rande staden, en lång, lång blick, och. in supa all aftonens drömmande skönhet, och sedan : Felicissima notte! ae (Insändt från landsorten.) 1 folkboväpningsfrågan.