Aftonbladet – 22 februari 1861, sida 1

Ja, från skönheternas stad: Men akta dig — jag varnar dig: rike Chrisman ligger redan för ankar vid den hamnen, och jag hörde i går sägas att han bjudit Falken tre tunnor råg för hans förord. Kapten rodnade häftigt, liksom saken icke blott rört honom, utan varit en verklig förolämpning mot honom sjelf. Det är ej möjligt! utbrast han. Då skulle väl aptekarn ha gifvit honom tre ör filar till svar. CJaså, min gunstige broder, blåser vinden från sjösidan, då får landsidan! visst så stark känning att den bör akta sig! Och med denna hvardagsqvickhet försvann den talande: SDumhufvud och dårar, mumlade kaptenen, kunna också träffa hufvudet på spiken. sn Derefter försjönk han ostörd i betraktandet af aftonens drottning. Men han sökte ej närma sig henne, ty stundom finnes hos de manhaftigaste män en förtretlig blyghet, som de icke se någon utväg att befria sig ifrån. Det var dock en ersättuing att märka med hvilken förbehållsamhet bon bemötte alla, som täflade om hennes ynnest; -En-gång tycktes det honom att hennes ögon mötte Hans — men var det så, rönte han icke ens den ringa Ng attse henne rodna öfver den synbara beundran, för hvilken hon utgjorde målet. 2 ENej nejX, tänkte han med en viss obehaglig förlrytelse, hon är väl van att bli hegapad — sådant tycka qvinnörna omit Emellertid fiek sällskapet på Erlandsröd, ditfarsgubben längesedan begitvit sig i schäskärran, förgäfves vänta på och käraste gä ten; ochlikväl. vor vännen 1oman; som höll kalaset på sitt ländtstätle, för kåäptenen