J varande kyrkoherde är mera än sina embetsd bröder i behof af biträde för pastoralvårdens handhafvande. För de öfriga af hufvudstadens pastorer gälla ej samma skäl för befrielse från tjenstgöring såsom distriktprest. Så distriktprests åliggande skulle blifva att mom det honom tilldelade distrikt ansvara för den egentliga själavården, och således dels göra sjukbesök, då sådana begäras, samt verkställa de kyrkliga förrättningar som ske i hemmen, jemte jordfästning af inom distriktet aflidne personer, dels hålla husförhör och undervisa distriktets nattvardsungdom, i den mån sådan undervisning ej är gemensam för hela församlingens ungdom, dels utöfva den verksamhet genom förmaningar som till kyrkotuktens upprätthållande finnes presterskapet ålagd, så måste häraf följa, att det nuvarande presterskapets antal i de flesta af hufvudstadens territoriala församlingar är otillräckligt, isynnerhet som efter komiterades tanka de öfriga distriktpresterna derjemte böra biträda pastor med expeditionsgöromålen, dem han icke kan behörigen uppehålla, derest han skulle egna någon kraftigare verksamhet åt nyssnämnde presterliga bestyr. Med fästadt skäligt afseende å ena sidan derpå, att församlingarne icke må betungas med aflönande af ett öfverflödigt antal prester, men också å andra sidan att desse blifva tillräckliga för utöfningen af sitt kristliga all, tro komiterade sig hafva anledning föreslå, att hvarje distrikt må erhålla en ordinarie prest till själasörjare. Derest den af komiterade föreslagna distriktindelning gillas, skulle således under antagande att samtlige pastorer, utom pastor primarius, erhålla distrikt, fem nya komministerbefattningar behöfva inrättas nemligen en i hvardera af Clara, Maria Magdalena, Catharina, Hedvig Eleonora och Adölf Fredriks församlingar. : Komiterade öfvergå härefter slutligen till utredande af den sista utaf de komiterade förelagde hufvudfrågor, hvilken afser förändrade grunder för det ordinarie presterskapets aflöning samt yttra sig deröfver sålunda: Komiterade, som noga insett ämnets vigt och betydelse, hafva deråt egnat den allvarligaste uppmärksamhet. Förslag till omreglering af hufvudstadens presterskaps aflöning hafva visserligen tid efter annan blifvit framlagda, men dels hafva de icke omfattat alla hufvudstadens! territoriella församlingar gemensamt, utan de j. särskilda församlingarne hvar för sig, dels hafva de, som kändt är, icke rönt framgång. Det är nemligen kändt, att man trots de ifrigaste bemödanden att åstadkomma fri. . villiga och på den erkändt riktiga grundsatsen af fasta löner fattade öfverenskommelser om presträttighetens utgörande inom j de åtta territorialförsamlingarne, likväl endäst lyckats att i afseende för tre å dem uppgöra fullständiga förslag, af hvilka tvänne blifvit af vederbörande församlingar ogillade och blott ett inom Katharina församling antaget och stadfästadt. Dylika ex-l. empel visa det hinder som måste bekämpas, om det föresatta målet skall kunnal uppnås. Af dylika svårigheter hafva komiterade också icke låtit sig ufskräckas och tro sig nu kunna framlägga ett antag-1. ligt förslag till förändring af grunderna för presterskapets aflöning, hvilket såsom billigt och utförbart bör innebära möjlighet att bifallas. Att några förbättringar i det aflöningssätt som för närvarande eger rum måste åstadkommas, derom äro komiterade öfvertygade, likasom att alla åtgärder, som till befrämjande af en förbättrad själavård i hufvudstaden vidtagas, äro fullkomligt ändamålslösa, så länge man låter det ordinarie presterskapet med hänseende till aflöning qvarstå i den ställning, hvarigenom det genom nu rådande aflömngssättet är försatt. Ty den ovilkorliga följden häraf är och måste blifva den, att den prest, som vill beifra inrotade missbruk och uppehålla en förslappad kyrkotukt, derigenom kommer i spändt förhållande till medlemmar i sin församling, som för närvarande äro satta i tillfälle att, om man så må uttrycka sig, kunna pliktfälla honom för det nit han ådagalagt, genom att tilldela honom en så knapp aflöning, att, derest presten ej eger förmånen af enskild förmögenhet, ekonomiskt obestånd eller åtminstone välgrundade bekymmer för framtida utkomst der.f måste härflyta och exempel saknas icke härpå tyvärr inom hufvudstaden. Den värdighet och sjelfständighet, man har rätt att fordra framför allt af en prest, kunna vid sådana förhållanden icke utan svårighet upprätthållas. För att åstadkomma ett önskvärdt förhållande emellan församlingen och själasörjaren är det följaktligen nödvändigt, att presterna försättas i en af enskilda församlingsmedlemmar oberoende och .mot ekonomisk nöd tryggad ställning. För ernående af detta önskvärda mål är efter komiterades förmenande första vilkoret, att aflöningen till presterskapet inom de territoriala församlingarne göres till en för Stockholms stad gemensam kommunalangelägenhet. Det är klart, att då såsom här il staden det jemförelsevis största antalet af de förmögnare klasserna af hufvudstadens befolkning är boende i medelpunkten och de deromkring liggande delarne af staden; men deremot de längre bort belägna mest upptagas af de fattigare inbyggarne, dessa sistnämnde ej äro i stånd att, utan allt för kännbara uppoffringar, erbjuda en anständig aflöning åt sitt presterskap, som af lätt insedda orsaker är mera sysselsatt med själavården i dessa kretsar, än der den förNee sURRRR