Men för att återkomma till tidpunkten fö: närvarande skildring, så fröjdade sig torget då under vintrarne, när kölden bilit af.gräset och snön fyllt igen groparne, åt ett särdeles uppslappet lif; och öfver samma plats, der Karl XII, enkel i sin gudsfruktan, en dag knäböjde, när han inträffade under det manskapet höll korum, rullade nu bullingar, dalbönder, till och med vermlänningar om hvarandra vid handgemängen med det främmande och inhemska sjöfolket — förlustelser, som kunde anses afrunda dagens mödor. Vänskapsförbund och tvister alslötos dels kring slädarna, dels i bodarna, hvilka då hade en annan handel och i följd deraf en annan karakter än nu. Och när slutligen de ormringlande karavanerna bildades för hemresan, hvilka kontraster utgjorde de ej till vår tids kärrpartier ! Buller och bång, svordomar och skratt. Ej mera ljödo svärdsslag på sköldarne, men väl piskans slag på hästryggen eller slädkarmen, hur det föll sig; och de väldiga sångkörer, som exeqverades vid affärden, borde ännu i aftonstunden kunna återljuda bland strausservalsernas mjuka och smekande toner. Men hvad som tillhörde intertiden och tog sig så bra ut till höga snöfanor, klingande bjellror, gnistrande stjernör och trettio graders köld, det hade sitt motstycke isommarens patriarkaliska nöjen vid susande vågen, böljande bålen och qvällsolens glans. Stadens unga qvinnor, som då, likt fjärilar ur puppan, krupit ur salopperna, karpuserna och de bebrämade ytterskorna och af skakat hela det sista lagret efter snölavi nerna och det skummande stänk, hafsvin. darne förde omkring, visade sig nu lång ; oftare ute, klädda 1 sina lättare kostymer, hvilka dock voro himmelsvidt skilda från