Nu gnistrade det äfven till i den unge mannens ögon, han tog ettiängtsteg fram och svarade häftigt: tSonen har flaxat ur boet längesedan, fader! Han vill styra sin egen kurs, och hvad han vill det gör han, och hvad han gör det erkänner han som rätt. . Såså, sont — den gamles ton föll på samma gång som ögats redan förkolnade blixt — du är i din stolta ålder... jag var så ock en gäng... men aldrig ville jag på allvar öfverge den strand, vom födt och fostrat. mig, om den också iche var mig så huld som en främmande kunnat blifva.4 Vackra ord, far, och vacker tanke, och Gud må veta att icke är det blott penningvinning som jag söker i det ombytet. Jag blir aldrig guldsamlare, dertill är hjertat för blödigt: det passar icke rätt ihop med sinnet, ty när det sista jäst öfver, så... men lika godt. Hvad jag vill söka är trefnad: den fattas mig bär helt och hållet... hur kan den också förlika sig med bara egen nytta, småsinne och futtighet! Nej, far, det duger sännerligen icke— drakskeppen sofv: på hafsbotten och drakarne i viken skrämm: ingen mera... Bort måste jag. CJag minnes en tid, son, då du ville gör: mänga saker här hemma — då hade du vaekrare planer. Vid denna hänsyftning på fordna förhållanden blef kapten Rutgers solbrända kint alldeles blek, ovilkorligt omfattade hars hand länkarne i klockkedjan och med a osäker, nästan darrande röst svarade han: Det var den tiden, fader, då jag hac liksom fvå själar i en kropp — nu är j: ofta tryckt och nedslagen med en. uSå sök dig en annan, men icke af d t eget kön! Här finnas unga sköna qvirnor... gift dig!