Aftonbladet – 21 februari 1861, sida 2

; Far och son. 5å är det, far! yttrade kapten Rutger, knackande ur pipan emot kakelugnskanten i den gamle faderns kammare. Hura många år än förflutit sedan den dagen, far mins, då jag kom hemfrån Vlissingen, får jag dock aldrig mer rast eller ro i Strömstad. Här skrider allt baklänges, här duger ingenting för en framtidsplan, och som min håg oåterkalleligen står till England, hvars folk i hvarje pulsslag känner att det lefver, så vill jag der nedslå minga bopålar. Far skall ändå bestämdt och ofta höra af mig med både bref och besök. Son, son, jag låter dig än en gång veta att denna plan icke alls är mig behaglig. Folket vid Kanalen har jag äldrig älskat. Kan det komma å; att göra sig någon nytta af vårt, så vet det nog attse sig ul goda det är ordet! tGammalt groll, far, någon lapprikommers i fordna dagar! Det blixtrade till i den gamles ögon, ehuru dolda under yfviga ögonbryn, hans hufvud skakade de långa grå lockarne, hvilka flöto ned till den enkla randiga linnerocken, och sedan han en sekund mätt sonens gestalt, der han i ungdomens och sjelfständighetens mannakraft stod framför honom, yttrade han med ett eget leende och en djup vibrerande röst: Det var ej sed fordomdags att tänka ringa om fadrens ord. Men örnungen tror sig vara en örn, blott han lyfter på vingen. ret). Jag måste derföre fästa uppmäfksamheten på att, som materialierna il mina romaner vanligen lånats från sanna tilldragelser, månget minne och mången silhuett af redan bekanta personer här återfinnas i verkligheten,