Aftonbladet – 21 februari 1861, sida 2

mn nåd och hålle sin mäktiga hand öfver dig! Och öfver dig... Tack, Rutger, för all trogen vänskap, tack för det du älskat mig... tack broder... tiden är inne — jag måste om bord. ; De skakade hvarandras händer, utsatte den blifvande mötesplatsen i Strömstad till nästa år och skildes med en djup rynkning af de starkt tecknade ögonbrynen. Denna rynkning skulle dölja den vattendroppe, hvilken i alla fall nedföll och hvilken ej missprydde hafvets raska söner. På smärtans läger, som under månader qvarhöll den unge svensken i det främmande landet, bröt sig mången skiftning genom hans karakter. Han, som beständigt lefvat blott handlingens och verksamhetens lif, måste nu söka upp resurser, der han förut sällan sökt dem, nemligen på det alldeles egna området inom själens och tankens digra verld. Under första tiden hade han i vild otålighet fordrat att allt skulle gå helt skyndsamt, och det var.denna blodets oroliga vallning som vållade en dubbel långsamhet i läkningen och febern; men efter hand vande han sig att finna en tröst i blotta hoppetpå den tid, då han och Kreemer skulle mötas och genomgå sin navigationskurs, förberedelsen till skepparexamen. Men icke stannade han här. Hvilka män borde de ej blifva i det lilla samhälle, som de genom medborgerlig rättighet skulle tillhöra! Innehafvare af vidsträckta pligter, ville de genom sin kraftfulla verksamhet fylla varfven med hurtiga arbetare, fartyg och båtar skulle förökas och raska allvarliga åtgärder vidtagas för att göra hela denna plats till en värdig, icke alldeles förkastlig perla i Nordsjöns siora skärband. Dessa ädla drömmar om en könmmande