Aftonbladet – 21 februari 1861, sida 1

En enslig natt under kryssning i Spanska sjön, då de hade vakten tillsammans och deras samtal omärkligt öfvergått från det alldagliga lifvets bullersamma småsaker till det lif, hvaraf de tyckte sig skönja en flik ofvan dessa höga stjernor, som mäktigt blickade ned på den omätliga vattenrymd, der skeppet i mörkt majestät framgled — under en sådan natt sade Kreemer, hastigt brytande en längre tystnad: Tror du, Rutger, på själarnes förmåga att etter döden återvända till jorden? DPerpå har jag ännu aldrig grubblatt, sverade hans vän; men den tankfullhet, åt han omedelbart öfverlemnade sig, ide att ban nu gjorde det. Jag, fortsatte Kreemer, tror bestämdt på den makten, då den nemligen utöfvas för ett godt ändamål, såsom t. ex. att gifva en kär vän underrättelse om den stund, då vi bortkallas... stunden, förstår du, då det ena lifvet slutas och det andra vidtager. SMen vi båda, kamrat!, svarade Rutger häftigt, skola ej skiljas åt... Det är såIedes en öfverflödig Tirmåga för oss. År det ej såsom amen i kyrkan att den förste af oss, som får fartyg att föra, har en intressent; och när sjön ej längre leker. oss i hågen, då bygga vi tills ett håndelshus.... men innan dess få vi nog mer än en gång vända till hemstranden och kyla