Aftonbladet – 21 februari 1861, sida 1

lingaåldern, troende sig liksom se kunna föra hem rika skatter från fjerran land, dit hans håg lekte. Detta unga blod, som brusade med ohejdad fart, då någon utsigt till förolämpning eller blott skiljaktiga meningar gåfvo hopp om strid, låg förundransvärdt stilla, behagligt rördt endast af en mild bris, då det kommit in i den trofasta vänskapshamnen: Hvilka herrliga fosterbrödralag ingingo ej i de fordna herrskarne öfver Viken! Ännu till och med på 1700-talet lefde vid Skageraks stränder män, som begrepo och värderade dessa brödraföreningar i deras ädlare mening och som upptogo och hyllade dem med gods och blod, med lif och själ: Den unge Rutger, troligen den siste ätt-j lingen af vikingastammen som kände dess: blod i: sina ådror, hade tidigt afslutat ett sådant fostbrödralag, och ännu som mogen man, ja till och med sedan silfverlockar beI kransade den af tunga och allvarliga mödor . fårade pannan, uttalade hon cj Iraemers! namn uton med denna mäktier E r os den åhörande verkar att h förnimma suckar rundtomkring, frå från luften, från vattnet. j I flera år seglade under ungdomens gyllene flagg de båda ynglingarne på samma; fartyg. Och för hvarje hurtig strid, de be-; stodo i land, för hvarje toast, hvarmed de helsade. segern i ett gladt lag, för hvarje stilla eller stormig nattvakt, som de på vida hafvet förkortat för hvarandra, slöto de sig tillsammans med allt starkare kärlek och förtroende. . ; I Minsta bestraffning, minsta liknelse till skymf, kändes och leds lika af båda, och om någon ville för ett eller zunat ändarnål väcka smärta, harm eller uppror hos den ene, behöfde hon blott tala tvetydigt om den