Aftonbladet – 19 februari 1861, sida 2

hedersnamnet: den tyske Marat. Han hade alltid ett horn i sidan till alla som studerat, till och med. om de blifvit relegerade..som : doktorn — de voro icke handlingens -män, sade han.. Det var derför tillsina kamrater, till handtverkarne, han vände: sig: med sitt tal. Talet var på vers, och det på sådan vers som endast en tysk naturskald kan skrifva. Han sade: Nu bröder, ä vi i högen med Att fatta tag uti saken, Oeh furstar och prester: vi hugga ned, Så att de aldrig sågo maken! Först tänkte man att ur skrift och bok Man skulle sig räddning a Men hvad hjelper det att en lärd är klok När han ses som en hare löpa? Visst skreko de lärda herrar stort Och skrefvo i kamrarne sina, Men gällde det bragd — smälte modet fort Och då blef det jemmer och pina! Men draga kärran ur smutsen opp Det vilja vi försöka, 7 Om också Wien och Berlin säga stopp, Och trettio ekon spöka! I herrar! vi trotsa edert hot, Vill, ni vara goda och hörat! Ty om ock lärdomen bär emot, Kan vi lägga en karl på örat! Sin yxa-tager en timmerman Och slagtarn lyfter sin klubba, Och smen tar hammarn och seilarn, han Spinner rep, att kanaljer dubba! Och snickaren har nog huggjern han Att roffogelsklorna meja, Och Sotaren han är just rätta man Att tronerna rena feja! Och ingen bokmål må våga här — (det var en släng åt: doktorn!) Att hölja nålen med tadel, Hvarmed: man: sticker, sakgsamnia är, Blott man sticker ner all.adel!