Aftonbladet – 18 februari 1861, sida 1

följande lydelse: ?Det kan ej förvåna, att verlden med otålig ängslan afvaktar det helsningstal, hvarmed fransmännens kejsare öppnar kamrarnes sammanträden. Tillfället är i alla hänseenden märkeligt. : Nio år ha nu förflutit sedan statskuppen, och under hela denna äd har friheten i tal, i skrift, ja i tanke blifvit inom det franska riket undertryckt ill en grad, hittills okänd inomsen så civiliserad nations annaler. Beloppet af detta förtryck måste beräknas efter qvantiteten ar det som blifvit förtryckt; och om vi taga betraktande hvad eft fritt Frankrik skulle hafva skrifvit och talat under de sednaste dio åren, så få vi ett begrepp om den kraft, som härtill måste ha blifvit använd. Nu säger man Oss, att ehuru pressen, som det synes af ett färskt exempel, ieke får skrifva fritt, de tvenne kamrarnes ledamöter likväl eza rätt att fritt tala, och att det, som de äga, blir franska nationens egendom. Ett innat föremål för uppmärksamheten är: den tterliga tvetydigheten af franske kejsarens brhål lande under det sistförflutna året. Inen sfinx förmår tyda kejsaren så som han elf. Derföre söka vi naturligtvis i talet in lösning af frågan om krig eller fred, -n råga, som nu sysselsätter icke blott alla tabinetter, utan ock hvarje köpmanskontor hela Europa. i i; Vi ha nu erhållit detta trontal, och vi junna ej undertrycka en farhåga, att det af illa samhällsklasser i detta land kommer itt läsas med en känsla af besvikna fördoppningar. Drömmen om ett egentligt gärmande till ett sannt parlamentariskt regeringssätt försvinner i den mån vi nalkas verkligheten. fKegsar Napoleons tal har den minsta möjliga likhet, med en konstitutionell regents tontal. Atgärderna för året omnämnas icke ned någon utförlighet eller bestämdhet, och hela dokumentet har mera en polemisk än ån redogörande karakter. Kamrarne inbjulas att stärka regeringen med sitt understöd aller biträda henne med sina råd, men man betecknar för dem ganska tydligt de grän3er, inom hvilka de böra handla samt det politiska område, inom hvilket de ej få infränga. Fransmännens kejsare möter sitt iolks representanter i kraft af en konstitndon, som båda högtidligen besvurit, och bvarom vi hade trott dem böra hysa redan stadgade meningar. Men kejsaren finner nödigt att ingå 1 ett utarbetadt och som vi iycka ej särdeles lyckadt försvar för de gamrar, till hvilka han ställer sitt tal. Han iger dem, att den förra deputeradekammeaten valdes medelst eninskränktrösträtt, oci åhuru den egde en mera vidsträckt myndighet, så bestod den till en så stor-del afembetsmän, att regeringen der utöfvade ett stort inflytande. Dess beslut dikterades äfven ofta snårare af partiandan än af frågornas beskaffenhet. Den nuvarande låcTiftande kåren är deremot vald medelst allhän rösträtt, har inga embetsmän bland na medlemmar, emottager alla lagförslag, förut beredda i statsrådet; och diskuterar dessa med fullkomlig frihet, ehuru det icke är tillåtet att ingå i detaljerna af administrationen. Detta vill med andra ord säga, att den gamla deputeradekammaren hade många fel, men utgjorde dock i alla fallen makt och en verklighet. Den nya lagstiftande kåren åter har många meriter, men eger hvarken makt eller anseende. Det lönte knappt mödan att uppgöra en jemfö.relse dem emellan, då man ej deraf kunde draga någon mera tillfredsställande slutföljd. ihgen medlem af den lagstiftande kåren kan finna sina privilegier i rimgaste mån utvidgade genom berörde betraktelser. Han måste tvärtom känna sig ängsligt bevakad af en, som icke har för afsigt att släppa ar Händerna en enda atom af verklig makt, eller att i staten bistå någon korporation, som vågade göra honom allvarsamma föreställningar. , vg den frågan angår, som för oss är den Vigtigaste, den nemligen som rör den yttre politiken, är kejsarens tal ännu mindre tillfredsställande. an erkänner sig vara en anhängare af noninterventionspricipen, ehuru han visserligen finner den föranleda beklagansvärda Gfverdrifter, och säger, ait de yttersta sidorna skulle vilja ställa honom i spetsen å ena sidan af en revolution, å den andra af en allmän reaktion. Utan att följa någondera af dessa banor, åtnöjer sig kejsaren med att häfda sin rätt, der den är obestridlig, att försvara sin ära, der den angripes, samt att lemna sitt understöd, der det påkallas i en rättvis sak. Det exempel på en obestridlig rätt, som han anför, är införlifvandet af Savoyen och Nizza, numera oåterkalleligen förenade med Frankrike, och derföra vill man, att vi skola anse dem rättmätigt förvärfvade. Vi kunna ej betrakta dessa ord såsom lugnande. Vi kunna ej anse exemplet lyekligt valdt, och vi kunna ej tro, att hvarken Frankrike eller Europa skall såsom, ett tecken till fortsatt fred emottaga tillkännagitvandet, att samma politik, som annexerade Savoyen och Nizza, kommer hädanefter att leda Frankrikes öden. Kasta vi en blick på förra årets tvetydiga politik, så finner man huru kejsaren öfverträdde noninterventionsprincipen i Rom för att betrygga påf vens: säkerhet, och i Gaöta af sympati för konungen af Neapel, till hvars missöden kejsaren sjelf varit förnämsta orsaken. Då kejsaren emellertid fann, att närvaron af hans flotta gaf anledning till misstyduingar, återkallade han henne; och detta är Ht hvad som säges med afseende på de oförklarliga motsägelser i handlingsstitt, hvilka i. så hög grad förbryllat. verlden. Stark genom, makten af sina grgumenter, uppmanar nu kejsaren -forhågorna satt skingras, och: förtroendet att återkomma. Hvarföre, frågat hen, skulle icke de kommersiella och industriella affärerna nn tage en ny flygt?