Aftonbladet – 15 februari 1861, sida 2

bönder Och furstliga personer inlåta sig, som kändt är, icke på inklinationspartier, Då hans moder dog, var han nia Iyrtiotelet. Nu är det väl bäst öält du cifter digt — sade hens vän smeden. — Kanske också — svarte Jens Jensen. I grannlaget funnos två bonddöttrar som han kunde få, Den cha hette Inger och var en vacker flicka, den andra hette Anna och var kuttygpig. För resten vora båda lika, ingen hade pencar, men bra kläder hade de begge, och ef bohag egde hvar och en ett får, som gick på bete, och en jernkakelugn som var ute på lån. Då nu smeden, som förstod Big på sådant, försäkrade Jen8 ait det inte var mycket med Ingers kakelugn, men att Ånnas var så godl som ny, och liksom skapt för hans stuga, så tog han Anna till hustru, för då kunde hon ju förstå att det skulle så varat, Hans konfirmationshistoria var deremot ganska lustig, och derför ha vi också gömt en till sist. Jens hade i fyra år gått till presten och hade fyra gånger blifvit utesluten. Hvarje gång detta inträffade hade fadern gilvit honom ett dugtigt kok stryk, och modren gick upp till presten och gret, men intetdera ville hjelpa. Det fanns intet annat att göra, än alt vänta till nästa år. Nu standade deåt ånyo till påsken. Den kom sent det året, och ängarne voro redan Sröna, Jens cref just omkring nere i ängen i: endra sidan om ån för att leta efter vip: g, då han såg en liten fet man välta ned sen ifrån backen. Det var presten, Han stannade vid ån: gangbrädet hade flutit bort. eHör du, store Jens der borta, hvart har bran tagit vägen! ropade han. Inte vet jag, inte! svarade Jens, åt pojkens Hur skall man då komma öfter Ån? Jan — inte vet jag, intel! Men du har ju kommit öfver. Hur har du burit dig åt? Joo — jag vada öfver, jag!4 Det var en dålig tröst för presten: När man har korta ben och podager till på köpet, så tycket iman inte öm att plaska i vatten vid påsktiden. Hör nu på, min kära Jens4, sade han med en röst så mild, som om han predikat på en offerdag, jag skall ut till en sjuk i Ångsmyra. Du kan gerna bära mig öfver ulå Ja-a, får väl då, då! svarade Jens, kastade af sig träskor och strumpor, kafvade upp byxörna öfver knät och vadade öfver ån. Presten kröp upp på hans breda rygg, och nu började överfarten. 6 Då Jens hade kommit utiån ett par steg. stannade han. Må ja ska tro, att ja slipper from te påsk?4 frågade han långsamt. Vi få set, menade presten. Jens gick elt par steg längre ut. tFar kund gerba lolva å ta mej fram!t hviskade han. ; Jag lofrar ingenting, men jag skall se till hvad jeg kan göra, svarade den försigtiga presten. I de sa eled hans ena ben ett par ned emot net. CHåll då fast, menni: ngsligt. Menniska! direkte midt in i just. att blifva a, det vill säga atb blifva konfir na tog ett par långa i ån: rä tungt pu par far ideni it gled nedmin son!t steg, och sic DE va f stade han, bar Presten m