Aftonbladet – 15 februari 1861, sida 1

krassliger hvart år, men ho plär allri dö åf et, inte! Nej, hellre djurläkare än bonddoktor!4 ropade läkaren ursinnig och for sin ka en det blef inte den sista förargelse som Jens Jensen skulle förorsaka den gode doktorn. En sommardag körde socknefogdens dräng ned utför backen till den lilla slätten me några mäldsäckar. Jens och Klockars Britta kommo justi detsamma från gångstigen och skulle öfver vägen nedanför backen, men Jens snafvade er dikeskanten och föll omkull tvärt öfver hjulspåret. Vagnen var för starkt i fart för ott hästarne skulle kuhnat stannas, och de båda närmaste hjulen gingo öfver hanssmalben. Drängen vände sig nu 2 åkbrädet, och då han såg att Jens hade blifvit öfverkörd, piskade han på hästärne det bästa han kunde. Håll då, håll då, ditt elemenskade fä! ropade Britta efter honom: hvart ska du ta vägen?? Efter doktorn!? ropade drängen. Jag kör ju allt hvad jag kan.? — Och det gjorde han. d Då han kom tillbaka med läkaren, låg Jens Jensen i sängen. Hans ena smalben var något svullet, men för resten hade han icke tagit någon skada. Britta, som åtagit sig att vara sjuksköterska, fick nu två flaskor medikamenter. Den enainnehöll kamfertslinement att gnida benet med; i den andra var salmiakmixtur, af hvilken patienten, i fall feber inställde sig, skulle hafva en matsked hvarannan timma. Febern infann sig ganska riktigt, och nu kom också Britta med mixturen. Hva ska jog mä det der skräpet? sade Jens; dä kan du tvätta mina sockor mä! :