Aftonbladet – 15 februari 1861, sida 1

, Ja-a, det ä inte godt te veta. Jag ha allri vart åt den sia te. eMen du har ju sett den hvarenda dag i! hela ditt lif. Har du aldrig frågat hvad. den hette? . Nää! Jog blandar mej allri i det som inte rör mej! En gång, då han var på hemvägen från den lilla staden i grannskapet, kom han i ällskop med ett par gossar från skolan ne. Sedan de gått en stund, pekade den yngste på en fyrkantig sten, som stod upprest på ena sidan om diket. Är det en milstolpe?4 frågade han. Ja, det ä fäll det, svarade Jens Jensen. Ahnej, det är ju ett vägskilnadsmärke, utbrast den äldste; är det inte så?4 Jo-o, det ä det min själ! måste Jens tillstå. 5 Hvarföre sa ni då att det var en milstolpe?? frågade gossen. Kan ni inte se skilnad på de två sakerna? 4Jo-o, men dä ä så vidlöftigt, å hvar å en kan ju bli saliger på sin tro, svarade Jens. Lika litet som han förtänkt eller förtalt sig, lika litet bade han förhastat sig med att handla. Först när hans hustru låg för döden, och läkaren tillfälligtvis åkte förbi, bad Jens honom att titta in till den sjuka. Hah gjorde så, och kom ut igen och var ond. Det är för sent, sade han. tJa-a, tänkte ja inte det! suckade Jens. Hvarföre sände du då inte efter mig? utbrast läkaren förbittrad. CHä — ä — nä — ä — jag ville först si hvad det skull bli åk, menade den betänksamme Jens, rifvande sig bakom örat; ja ska sia honom, Anna, ho plär å bli såder d