Aftonbladet – 15 februari 1861, sida 1

rade han: Ja Anna, för dä g ä dubbelt så gammal som sa presten när vi hadde bröllopp. — Och liuru gammal var hon då? frågade man honom vidare. — Ja, dä vet ja inte, men när ho begrafdes, sa presten att ho va jemnt ett halft hundra — så kan I fäll sjelfver räkna ut hur gammal ja kan varaX, svarade Jens; och den räkningen hade väl inte heller varit så svår, om man bara hade vetat när han blef giit och när Anna dög, men om de två sakerna kunde han ej gifva annat. besked än att det var eruvelit längesen. För öfrigt var han väl nära sina åttio eller kanske deröfver. Jens Jensen bar sina år bra; man kunde mycket väl tro att han var trettio år yngre. Och det var icke underligt, ty beräknar man åldern efter det man har upplefvat, tänkt och känt, och icke efter jordens omsvängningar, så kunde man med fulla skäl kalla honom Unge Jens Jensen. Det låg ett mer än filosofiskt lugn utbredt öfver hans orörliga ansigte. I sin ungdom hade han hört skolmästaren säga: Gå till myran och blif vis!4 — men han hade gått till snigeln i stället och hemtat sin vishet. Han hade aldrig ansträngt sig utan att vara tvungen dertill, och aldrig gjort sig öfverflödiga bekymmer — och derföre hade han vetat att bevära sin ungdom. En stadsbo, som var på besök i trakten, frågade honom en gång i förbigående om namnet på den kyrka, som på något mer än en mils afstånd syntes öfver kullarne midt framför hans dörr. Hvad för en kyrka? frågade Jens. Kors, den der!i4 Jaså, der långt borta! Ja-a! det ä fälle en kyrka, eller något tocket. cMen hvad heter den?4