Aftonbladet – 15 februari 1861, sida 1

säkert, fy kyrkoboken hade brunnit upp. sedan hade blifvit grålvitt med en och anlås; den förde in i förstugan, som tillika var kök, emedan det innehöll skorsten och bakugn; gryta och: vattenämbar. Till böger derifrån låg en skrubb; som var delad mellan grisen och torfförrådet; till venster låg stugrummet, . som knappast var så stort ätt det kunde rymma boet, hvilket bestod af en hönsbur, en trästol, ett bord, en: hängare, en klädkista, en säng och enjernkakelugn. Här bodde unge Jens Jensen: Unge Jens Jensen hade en gång i sina dagar varit den yhgste af två andra Jens Jensenar. Nu var han den äldste torpare i rela socknen, men behöll likaväl namnet den unge. -Iblånd kallade man honom också Store-Jens För detta namn hade hen dock hvarken sina antag eller bedrifter, endast sina dugtiga lemmar att tacka. Fastän hans rygg var böjd af årens tyngd, höll han ännu sina tre alnar, och hans stickade blå yllemössa, som aldrig togs utaf: värken inne eller ute, sträckte stolt sin topp upp öfver alla andra mössor i socknen. Han bar alltid en hvit långtröja af vadmal oci en fickväst af bredrandigt ylle, begge med stora: tennknappar, skimnknäbyxor, hvita ullstrumpor och ett parträskor så stora som små svinhoar. . Hans panna var låg och ögonen små, de hade ingen bestämd färg och sågo aldrig. åt något visst håll. Hans mun var otroligt stor och -hans käkar betydligt bredare än hans tinningar. Under hakan hade han ett tunnt, stripigt skägg, som ännu bevarat sin ursprungliga, rödgula färg, medan det långa, lockiga håret, som hängde nedåt hans nacke, länge-. nan röd skiftning. Huru gammal han var visste ingen riktigt Frågade man honom sjelf derom, så sva