Aftonbladet – 13 februari 1861, sida 3

under sina fötter. Den är en afrepublikeis äldsta städer och grundlades redan år 1573, då denna trakt öfversvämmades af vilda indianstammar, mot hvilka den hade att utstå mången hård dust. Det var just för att vara bättre skyddad mot dessa fiender man bestämde dess läge i en sådan håla. Staden vattnas af floden Secundo, hvars kristallklara vatten i en temligen strid ström nedrinner från bergstrakten och midt uti stadens alameda (promenadplats) utbreder sig till en bassin af omkring tre tunnland, omgifven af aller och gångar, der man njuter af den mest uppfriskande svalka. Under sommaren leker floden sin väg fram ganska fredligt, men antager under vintermånaderna de mest fruktansvärda dimensioBer, hvarföre man måst å ömse sidor omgifva den med en tjock mur för att rädda staden ifrån öfversvämning. Afven för att vara en katolsk stad är Cordova, i förhållande till sin befolkning af 20.000 menniskor, ovanligt rikt utrustad med kyrkor, till antalet ej färre än tio, oberäknadt dem som tillhöra de särskilda religiösa institutionerna, d. v. s. munkoch nunneklostren och de fordna jesuiterkollegierna. De flesta af dessa kyrkor äro utmärkta genom mycken arkitektonisk skönhet och rikedom. Några af dem ega goda taflor; områ Franciscanerkyrkan kan jag dock lugnt påstå, att den endast har att uppvisa tusentals qvadratalnar af nersmord duk. Cordovå eger ock ett fordom mycket rikt, men nu-. mera af regeringen utarmadt universitet, vid hvilket, som du vet, de flesta af republikens nu figurerande statsmän studerat. Statens förnämsta exportartiklar utgöras af ull, hudar, läder och getskinn. Den har äfven hvete öfver till utförsel och detta förmales på några antediluvianska vattenqvarnar och en nyligen anlagd ångqvarn samt säljes till angränsande provinser. I vester höjer sig landet mot Cordovabergen, som ligga 3500 fot öfver slätten. Denna bergstrakt är rik på koppar, men som grufvorna arbetats af okunniga personer har vinsten ej motsvarat förväntan, och likasom öfverallt härstädes ligga rikedomarne fördolda i brist på sakkunnigt och driftigt folk. Efter tvenne dagars uppehåll fortsatte vi åter i diligens resan till Catamarca. Dessa fortskaffningsmedel skulle förefalla en europå högst löjliga. Tänk dig vagnen dragen af sex eller åtta halfvilda hästar, med lazons ena ända fästade vid densamma och med den andra vid sadeln, alla försedda med ryttare:i de mest olika och pittoreska drägter, fantastiskt utstyrda, halfnakna gauchos, indianer med sina lansar o. s. v. Framåt bär det öfver slätten i full karrier under det vildaste skoj och skrik; den, som första gången såge en af dessa diligenser, måste taga för afgjordt att den hölle på att bortföras af stråtröfvare. Beundransvärd är i sanning ryttornes förmåga att manövrera med både hästar och vagn, men denna beundran förbytes snart i medlidande mot de arma djuren, som utom vagnens tyngd hafva att kännas vid ryttaren och hans stora silfvereller jernsporrar med klingor af 3 tums diameter, hvarföre ofta vid framkomsten till stationen en och annan af dem störtar, för att ej vidare resa sig. Innan man når gränsen af provinsen Cordova har man att tillryggalägga en 40 leguas resa genom det mest herrliga och natursköna land, ovanligt rikt befolkadt med större och mindre estancias, fullt med skogar af acacier och andra aromaträd, som på långt håll sprida sitt angenäma doft, medan ögat lifvas af kontrasten mellan de lätta blommorna och det rika. saftiga löfverket. Under det man som bäst njuter af denna välsignade natur, der allt öfverbjuder hr7artannat att smeka sinnet, ser man framför sig en oändlig, fullkomligt öde slätt, Salinas, som utgör gränsen mellan provinserna Cordova och Catamarca. Icke ett grässtrå, icke ett träd, marken öfverallt, så långt ögat når, af den mest bländande hvithet, och om ej den tropiska solen kastat så brännande strålar, att man nästan kunnat steka ägg i sanden, skulle man kunna trott sig se en snöklädd sjö på en vacker vinterdag derhemma. Jorden är öfverallt betäckt med omkring ett fjerdedels tums lager af salt, och när man befinner sig midt på denna 25 leguas breda saltöken, ser man ntet annat än himmel och salt, så hvitt och bländande att det riktigt gör ondti ögonen. Marken är öfverallt så mjuk, att då det regnar, hvilket endast inträffar under December och Januari månader, vagnshjulen sjunka ner till axeln så fort man skiljer sig från allmänna vägen, som icke är den genaste, utan följer hårdaste delen af marken. Innan denna väg upptäcktes, befor man en annan mycket längre, och den, som fann denna nya, var en till döden dömd mördare, som blef benådad mot att begifva sig af och utforska en hård väg öfver Salinas i rakare riktning än den vanliga, och ansågs detta som ett dödsstraff, men mannen lyckades i sitt företagVid öfverfarten af denna salt öken måste man vara väl försedd med vatten; många, som förirrat sig från vägen, ha dött af törst. Uppbrottet sker vanligen. i dagningen med en tropilla af 50 till 60 hästar, då man på aftonen samma dag befinner sig på motsatta sidan, men först en 15 leguas längre inåt landet är vattnet drickbart och nu börjar man äfven se bergsträckorna. Vi följde dessa ända till staden Cadit vi ankommo den 6 Augusti efTR