digat honom, gifva sin afskedsreplik till verlden ett komiskt uttryck, genom den qväkande polichinellstämman, ty han tog hastigt metallinstrumentet i munnen; detsamma hördes ett aflägset skrik från den förut omnämnda stackars sinnesrubbade flickan: Konstmakarens ögon utspändes: Han såg ut som en, hvilken qväfves. Hans dödskamp blef plötsligt så sann och naturlig som det var möjligt. Jag dör, jag dör! skrek han med det löjliga polichinellqväkandet och belönades med stormande bifall. En läkare — en läkare! skrek han. En prest!4 Bifallet blef ännu starkare. Han gör det mästerligt, makalöst sannt!4 skrek man och klappade i händerna. Evige fader!4 stönade han slutligen likasom med sitt sista andetag, tillgif, tillgif, att jag icke tror på dig! Förlåtelse, nåd! XBravo, narr! bravo, polichinell! skallade det rundtomkrig honom, och han störtade nu till golfvet såsom ett lik. Bifallet fortfor en lång stund. Då man slutligen tröttnade vid att ropa bravo, fick man med fasa höra, att den olycklige polichinellen denna föng hade gifvit sin dödsscen på allvar, och att polichinellinstrumentet hade kommit ner i hans strupe och qväft honom. 3 Denna skenbara tillfällighet hade otvifvelaktigt en djupare orsak. Att den vansinnigas skri jemte en qvarlefva af den förfallne konstnärens ädlare natur hade föranledt det skedda, var ganska troligt. . Och mången allvarlig åskådare såg i den samvetets nemesis, som hade andligen krossat honom under bifallsorlet öfver det sanna i hans dödskamp, visserligen ett hemskt men tillika ett tröstande bevis för att all djupare känsla icke var slocknad i hans bröst, att han hade lemnat verlden med ett slags ånger öfver sitt lättsinniga lif. På Piazza Navona gå man aldrig mera den vackra flickan vid kastanjekitteln. Det skrik af henne, som hade dräpt polichinellen, hade åtföljts af hennes sista suck och hennes bön till den heliga jungfrun för hans själs frälsning.