i obunden stil den lyrånde replik i Byrons Manfred, hvarmed hjelten i sin dödsstund trotsar demonen, som han förskrifvitsig till, och liksom tillintetgör honom. Han ser afgrundsfursten för sig, men träder honom under ögonen med sin andes öfverlägsenhet. Han känner en större makt i sin egen vilja än alla demoners sammanlagd. Han böjer sig endast för nödvändigheten i den undergäng han sjelf fritt valt och beredt åt sig, medan han dock slutligen med atheistiskt öfvermod afvisar hvarje andemakt utanför sitt eget väsen. Hvad jag har gjort — är gjordt!4 ljöd det med sanåt tragiskt ut: tryck från skådespelarens läppar, och med en sanning, som om han uttalat sin egen djupaste känsla, tillade han, med handen pressåd mot sitt bröst: äJag känner här ett qval, som du hvarken kan tillöka eller förminska. Men nu lyftade han sitt hufvud med en kraft och en stolthet, som tycktes trotsa den evige domaren sjelf med de fördömde och utbrast med vånsinnig sjelfmotsägelse: Den odödlige anden är ansvarig för sig sjelf, men icke för dig, eller någon annan fördömd! Den är sitt eget upphof, sin egen tillintetgörare — men hvarken tidens eller rummets träl — den skakar af sig dödlighetens slöja och blifver hvad den är i evighet.? Han tycktes växa till en jette, ehuru han var likblek, men . plötsligt sjönk han tillsammans liksom fasande öfver sig sjelf. En ruin är jag — det vet jag?, sade han med djup, nästan döende röst; ?men du var cke min själs förstörare; det var jag sjelf. Jag var ensam och vill vara ensam. Bort du öfvervunne! Dödens hand pressar mig; men icke din!,, Han hade åter stivit till den högsta kraft. Med en våldsam: stöt slog han nu ned afgrundsskepnaden, vars dolda statist förskräckt tog till flykten, emnande sitt ludna skinn qvar på platsen. skådarne skrattade och kla pade; men plötsligen höll man upp dermed, ty nu börade den dödsbleke poliohmelten sin mästeriga efterlikning af en döendes miner och örelser. Han ville förmodligen, trots det ragiska allvar, som tycktes hafva öfverväl