Stackars Margarita, sade en medlidsam macearonikokerska och rörde i sin kittel, hon var minsann lika förståndig som hon är vacker, men hon tappade både sans och vett öfver hans trolöshet. Den heliga jungfrun vare henne nådig! Helveteshund! ropade nu polichinellen och stirrade på hundspöket, söm ringlade sig i bugter omkring honom och morrade. Vill du blifva min herre och domare? Är du något annat än ett oskäligt djur, eller ett fähufvud till komediant? — Ar du den mäktiga ande som du vill gälla för — så visa dig i ditt majestät! Med en lägre natur än min egen vill jag hvarken byta ord eller pröfva krafter. Hundspöket reste sig då på bakbenen. Det hade en hästfot och förfärliga klor. Det sprutade eld ur ett slags draksvalg. — Det grep poliehinellen i Faustkappan med den ena klon och visade honom med den andra ett papper, fullt af blodröda bokstäfver. SNåväl, det har sin riktighet. Kontraktet är uteX, fortfor polichinellen och slog till ett gäckande gapskratt. Vill du flyga till helvetet med mig på min egen kappa? Får å! — Han slet kappan af sina skuldror och bredde ut den på teatergolfvet. — Det kan ske, sedan jag är i ordning och med tilbörlig pathos har framsagt min utgångsreplik för denna estetiskt bildade publik. I det nu den unga flickan fick se den upprättstående djefvuls estalten och de lågor den utspydde, störtade hon med ett krampaktigt i modrens armar och blef hastigt bortörd. Polichinellen studsade ett ögonblick, men var straxt åter inne i sin roll. Men nu var det som om narren i honom plötsligen försvunnit och den krossade Konstnärsanden åter velat träda ut ur sin ruin. Han for med handen öfver munnen och borttog utan tvifvel det gömda lilla instrument, som vanställt hans stämma. Vändande sig emot afgrundshamnen med sann tragisk höghet i blick och miner, framsade han med sin naturliga, skönt klingånde stämma, utan tecken till ironi eller travestering, på italienska